Jag har en tant, en alldeles egen måttstock för hur jag inte vill bli. Jag har sagt till henne, ”tack för att jag fick lära känna dig”, jag har varit helt ärlig mot henne, för att hon är helt ärlig mot mig. Hon är BITTER med stora bokstäver. Hon har fyllt 80 och hon är så BITTER över sitt liv. Hon tror på fullaste allvar att någon alltid velat henne ont, då allt blivit fel i hennes liv. Egentligen ser man inte det på ytan, att allt blivit fel, så, som betraktare så är det svårt att se. För mig är det synnerligen svårt att se, för BITTERHETEN sitter på insidan.

För 40 år sen mötte hon mannen i sitt liv. Den stora kärleken. Problemet var att hon var gift, hade barn, hus, ansett arbete… hon hade ”sitt på det torra”. Under tio år hade hon också en affär med ”mannen” i sitt liv. Sen gifte han sig, orkade inte vänta. Men för 20 år sen blev han änkling, ”NU” tänkte min tant, men han hörde inte av sig. Hon blev ännu mera BITTER.

Barn tycker hon inte om, inte egna i alla fall. Barn suger ut sina föräldrar, vill bara ha pengar. Hon fick en son, ”där tog mitt liv slut men visst älskar jag honom” sa hon till mig för många år sen. Nu är sonen död, och hon saknar honom och hon är BITTER. Någon måste ju sända allt detta onda på henne, eller?

Vi gillar varandra, för jag är ärlig. Jag är hennes motsats utan att hon känner sig dömd utav mig. Jag gillar henne för att hon insett att BITTERHETEN tar hennes liv, har tagit hela hennes liv. Hon är så otroligt medveten, så oerhört intelligent, så enormt annorlunda.

Här går jag, aptrött och värkbruten, så får jag en äppelmoskladdig klapp av min dotter i mitt långa hår och kan inte annat än le. Jag är så rik, så lycklig.

”Ja, men sån är ju du”, säger min tant när vi pratar om mina små helveten på jorden, (två psykopatmän, en kronisk sjukdom och annat ”skräp” jag samlat på mig i livet) och att jag ändå upplever lycka. ”Kan du minnas att du någon gång varit lycklig?” frågar jag. ”Nej du, aldrig, aldrig”.

Jag har tackat henne för att hon kom in i mitt liv. Vi skrattar och har roligt ihop, trots att hon ”förstår” att jag inte kanske kommer och hälsar på för ”jag är ju inte nån rolig tant att umgås med och så tror jag att jag har Altzeimers också”. ”Du, du är precis lika klar och intelligent som du var när jag lärde känna dig och jag tycker det är roligt att hälsa på dig”. ”Jaså, säger du det”.

Om inte hon påmint mig hade jag kanske inte förstått hur viktigt det är att förverkliga drömmar, att sätta sig själv i första rummet. Hon är BITTERHETEN personifierad, när jag är 80 vill jag vara, på det stora hela, nöjd med mitt liv.