I morse, när jag gick min dagliga runda medan ekorrarna samlar sin mat, bestämde jag mig. Nu ska jag igång! Den dagliga kontakten med skogen har fått mig att inse att nu, nu vill hon verkligen komma till tals. Har upplevt märkliga saker där den senaste veckan, skymtat en blåklädd person mellan träden, känt mig oerhört iakttagen och ”såg” i morse hur hon samlade ved, denna första nästan kyliga morgon. Dessutom var min mentor, eller en av dem, (jag har flera inspiratörer i mitt liv) förbi igår. Hon är författare och journalist, har faktiskt arbetat mycket tillsammans med Göran Thunström, och hon frågade, för vilken gång i ordningen, vet jag inte, hur skrivandet går. Berättade också att hon planerar gå i pension till våren, (hon arbetar på journalisthögskolan i Stockholm på ”övertid”) och ämnar då starta en kurs i kreativt skrivande. Jag anmälde mig, men hon vill också ha min hjälp att hålla i ”tåtarna” rent organisatoriskt för det. Hon tror på mig, hon tror på mitt skrivande, jag är både tacksam och förvånad.

Så nu är det bestämt, guben ska försöka ta Tittilila två till tre timmar om dagen, till att börja med och i den mån det går, så jag får skrivro. Han tror också nämligen på mig. Vi beslutade detta igårkväll, sedan svärmor var hemledd till sin egen port och grannarna också stapplat hem till sitt. Alla tre är lite skraltiga fysiskt.

Gubben i granngården berättade lite om sig själv, och om ni visst hur han ser ut och ter sig idag, skulle ni blivit lika förvånade som jag blev. Han har sprungit tre maraton, tränat många år på gym och var väldigt biffig, både enligt egen och sambons utsago, så det var säkert sant. Sambon erkände till och med att det var hon som ”fått honom att lägga av med allt” och det ångrar hon idag. Han har dessutom uppträtt, och gjort stor succé på scener främst i Spanien, med sin gitarr. Idag går han låååååååååångsamt, långsamt fram i livet, har hållning och fysik som en mycket bruten man, med en medföljande krycka. ”Varför slutade du?” frågade jag, och han ryckte på axlarna…visste väl inte varför. Det var både fascinerande och sorgligt, hela hans historia. Hans ögon skiftade mellan iver och melankoli, och jag såg hur hans tankar gled iväg, till det där som han inte berättade.

Alla gäster bröt dock upp tidigt och jag kom i säng tidigt, men var tröttare än vanligt ändå när jag skulle ut i morse. Idag kom stavarna med, och det var inte sista gången, de var riktigt skönt att känna motståndet i musklerna, främst kring midjan, (det är kanske så att jag borde skriva ordet ”midja” just inom citationstecken, den är nämligen en tolkningfråga) och även axlar och armar. Mina biceps framträdde snyggt när jag kom hem efter 45 minuters snabb tur, så nog hade de jobbat allt. Var tvungen att visa guben, ”kolla, dom är kvar” och han kunde ju inte neka till det. Jag vet, ytligt, men det gjorde mig glad, att se de ”små liven” igen. Jag har ju min ”elva-kilos-hantel” som jag lyfter rätt många gånger per dag. Lilla Pumpan Tittilila.

Nu, ska jag skriva, håll i er, nu är det allvar…igen…