Boken Martina-koden är avslutad, den var lagom kvällslektyr efter kvällarnas nattningsprocedur utanför sovrummet. Brukar sitta från nån minut till 15 minuter tills hon somnar. Så även denna kväll, men med datorn i knät nu, när Martina-koden är slut. Och jag måste säga att den är rätt kul. Tycker inte ni som funderat på att läsa den ska hoppa över det, men nåt litterärt storverk är det inte, och jag, som är omsvärmad i min socken av hispiga halvkändisar kan bli lite trött på ”stilen”. Det känns, (och jag kan ha fel!!!) som Martina är ungefär lika fladdrig som två av mina andra småkända kvinnliga grannar. Som dom som ropar ”Nej men heeeeeeeeeeej älskling” till mig när vi möts utanför Stenugnsbageriet.  Bara ordvalet får mig att slå bakut och bli vrång. ”Men Guuuuuuuuuuuud vad länge sen vi sågs, åååååååååååh, är det här lilla Tittilila, så sööööööööööööt, hon borde göra bebisreklam!”

Visst är de människor som alla vi andra, de lever bara i en helt annan kultur än en lantlolla som mig, och det är okej. Jag kan gärna heja och prata, till och med ta en kaffe eller ett glas vin med dem, (det känns nästan som om vi är små pittoreska inslag i deras glassiga värld). Jag önskar bara att de någon gång var lite lugna. Jag får stressmage av deras tempo. Det kanske bara är jag, men det känns lite överdrivet.

Jaha, då var jag alltså negativa Nisse igen, men som sagt, Martina-koden är rätt kul, men går i en jargong som jag ser lite mycket av här i min chica socken numera. Men visst, det är kul att ha varit på kändisfester och sett ”dom” på ”riktigt” ena dagen och köra höbalar andra dagen. Inser man bara att man INTE är bästisar, trots att deras attityd stundvis kan tyda på det.  Jag menar heller inte att de medvetet är skitstövlar, det är kulturkrockar. Här gäller ett muntligt avtal, ett handslag. Det fungerar inte så i deras värld. Det är fel, men ändå förståeligt.

Tänk så ofta min blogg skenar iväg och blir nån sorts analytisk klagosång Jag vill inte vara cynisk och var inte heller det för sju-åtta år sen när jag började ”frottera mig” i kändisvärlden, men har faktiskt blivit det. Jag håller en sund distans för att inte bli utnyttjad och sårad.

I vår socken fanns knappt kändisarna för tio år sen, nu har jag bott granne med många av Sveriges ”kändiselit” (vilket jävla ord egentligen). Det blir lite annat klimat i byn av dessa människor, jag kan inte neka till det.

Nu sover prinsessan Tittilila, guben är nyduschad och det är dags att hålla honom lite sällskap i soffan. Han och grabbsen har rivit garaget idag och i morgon (jag håller tummarna) kommer grävaren och river bort buskaget så jag äntligen får en fin tomt igen. Uteplats och nyansad syrénhäck ska ge ljus och lite nytt i min trädgård. I mitt nästa liv ska jag bli landskapsarkitekt, det är roligt och en relativt ny ”hobby” för mig.

Ha en skön kväll, här skiner ännu solen och vi har haft vattenkrig med sönerna och Maria och Victoria var också mer eller mindre frivilligt indragna. Kanske kommer ändå sommaren, än är inte kalenderhösten här!

Kram på er!