För tre år sen fyllde min son 17 år idag, och de större grabbarna tog med honom in till Visby och bjöd honom på bio. Alla mina barn, i bilen med äldste sonen, som inte haft körkort mer än knappt ett år. Som mamma blir man lätt nervös såna ”premiärkvällar”.

Halv tolv ringer en ganska avlägsen vän, som hade varit hit som kund tre dagar innan, och även då sagt adjö till mig. Han sa att han hade bestämt sig för att dö på måndag och han tackade mig för att jag varit en så fin vän. ”Jag hoppas att du ändrar dig, vi är många som kommer att sakna dig”, sa jag, som egentligen inte visste vad jag skulle tro. Han var inte sig lik, pupillerna var knappnålsstora och han var mera ”ryckig” än vanligt, jag trodde han hade tagit något, men visste inte vad. Han berättade för mig att han var ”ren” och att han aldrig rökte hasch eller något annat numera, inte på 20 år, men bara det att han berättade det gjorde mig fundersam. Vi hade träffats genom en nära vän till mig, och just den våren och sommaren hade vi hunnit träffats många gånger, och jag var, och är, säker på att något var annorlunda med honom. Det gick inte nå hans ögon.

Så kom då måndagen, som vanligt hade jag bakat prinsesstårta, (den är ju godast) och pojkarna drog till stan, som sagt, efter middagen. Jag visste att de skulle på tidiga bion, så jag räknade med att de skulle dyka upp där kring tolv. När så telefonen ringde halv tolv fick jag stickningar av rädsla i fingrarna, (jag får det när jag blir rädd). En halv sekund tonade scenarion upp kring vad som kunde ha hänt mina barn. Så var det min vän…

”Jag vill bara tala om att allt är klart nu, jag har riggat bilen och…”

Vad säger man? Vad gör man?

Jag försökte allt, jag visste vem han var tillsammans med och försökte få tag på henne, men i övrigt så visste jag inte något. Inte vart han bodde, inte vilka övriga han umgicks med, ingenting. Jag försökte få honom att avslöja vart han var, men han var mycket lugn och samlad, gick inte i mina ”fällor”. Vi pratade om hans barn, vilka jag inte ens visste hur gamla de var, bara att de fanns och att jag ansåg att han borde vara kvar för deras skull. Jag visste att äldsta barnet hade haft bekymmer och att han hjälpt honom på fötter. ”Vad händer nästa gång det krånglar i hans liv?” frågade jag, ”risken att han väljer samma väg som dig då är ju stor”, försökte jag. ”Jo, jag vet det, men jag kan inte bry mig i det”, svarade han…

Det är det som är skillnaden. Vi kan alla må dåligt, vi kan alla önska att vi vore döda, att eländet vore över, vi vill alla fly någon gång. Men få av oss gör det, vi hittar de där små guldkornen som håller oss flytande till slut. Det gjorde inte han. Fem gånger pratade jag med honom under de nästkommande timmarna. Jag försökte hela tiden få veta var han var, jag hörde att han satt och ”drack sig modig” med några ”vänner”, men vilka de var vet jag inte. De var gamla vänner sa han, från ”rökartiden”, de ”fattar ingenting” sa han. Jag var bedjande, arg, tålmodig, ledsen. Alla känslor, men inga nådde fram till honom. Han hade verkligen bestämt sig. Halv tre somnade jag som en stock, jag ”visste” att det var över. Jag hade gjort allt jag kunde, ringt dit jag skulle, försökt alla vägar. Ibland kan man inte göra mera.

Sen cyklade jag i två veckor, varje dag, fem-sex mil varje dag. Orkade inte prata i telefon, orkade framför allt inte höra telefonsignalen. Vaknade på nätterna av att telefonen ringde, men ingen var där när jag klev upp och svarade. Än idag hör jag telefonsignalen i sömnen, även nu när vi har en gammal telefon med nummerskiva, (vår är på reparation). Så fort jag lägger huvudet på kudden, slumrar till, så ”ringer” det. Märkligt…

Jag har accepterat hans vägval, men kände oerhört mycket ilska när jag var på begravningen och såg hans barn gråta, 8,9 och 23 år gamla. De två yngsta grät så de skakade i sina små kroppar. Hade jag haft honom där då hade jag ”slagit ihjäl honom”, så arg var jag.

Det visade sig att det var hans 24 självmordsförsök, han hade hela sitt liv försökt, alla gånger under drogpåverkan, och enligt dem som kände honom bättre så hade han aldrig haft något 20-årigt uppehåll.

Jag förstår att det här kan uppröra några av er, men min son kan inte fylla år längre utan att mina tankar också går till min vän. Jag hade, innan den där lördagen före, aldrig sett honom deprimerad och han är den ende jag känt som valt den vägen. Det har förändrat mig, framför allt mitt undermedvetna. Jag har aldrig gillat att prata i telefon, men nu hör jag signalen varje kväll och det är mera irriterande än ni kan ana. OM telefonen ringer för sent hoppar det till inom mig.

Det har ju också inneburit att jag förstår dem som väljer självmord bättre, och sämre, hur märkligt det än kan låta.

Livet är underbart, jag har lärt mig det, ibland önskar jag att man forskade mera på hur man skulle kunna klona såna egenskaper istället för perfekta öron, eller hårfärg. Visst förstår jag forskningen, till viss del, men… det är så viktigt att vi ”övervinner” alla fysiska sjukdomar, när ska vi lära oss mera om de psykiska? Kropp och själ, kommer det någonsin jämställas?

Pratade med min andra son häromdagen hur livet blivit, hur annorlunda det skulle kunnat vara. Jag tycker att det gått bra…jag är inte rik, men lycklig ändå, på mitt sätt. Jag ”dippar” i humöret och orken stundvis, och är, enligt mina barn lätt hysterisk ibland, men som tvåan sa, ”du är ju rätt lugn också”. Hur nu det går ihop…

Jag har mått så dåligt i vissa skeenden i mitt liv, och lika dåligt som jag mått, lika bra mår jag idag. Om jag valt att göra som min vän gjorde för tre år sen, hade jag aldrig vetat det jag vet idag, inte känt den här lyckan. Jag hade inte hunnit få min lilla sladdis och inte bott på Gotland. Jag är tacksam att jag hittade guldkornen i mina djupa brunnar av desperation, önskar så att jag hade kunnat förmedla det till honom den där natten.

Men … jag gjorde vad jag kunde, och jag kunde inte styra över hans liv. Vi kan bara styra våra egna liv…inte våra barns, inte våra vänners, inte våra partners. Jag är tacksam över alla människor jag träffar i mitt liv, över alla erfarenheter jag fått, men… det har varit en förbaskat knölig väg, bitvis.

Kram på er!