Jag är uppriktigt ledsen, att jag slarvar så med bloggen men i helgen kom jag på varför när jag försökte skriva här.

Sen två månader tillbaka har jag huvudvärk, mer eller mindre hela tiden. Oftast är det ändå möjligt att hålla mig upprätt, hjälpa kunder, fixa vardagen.

Men så fort jag får egen tid, slår den till.

Tror säkert jag kommit på vad som orsakar huvudvärken nu, efter diskussion med en läkare förra veckan. Vi pratade naturligtvis om huvudvärken kunde vara psykisk, då jag kände sådan stress också, inombords. Men jag kände mig mentalt pigg och fysiskt inte efter influensan, där har vi stressproblemet, fast nu äter jag magnesium och kanske har det gjort skillnad. Sover klart bättre.
Huvudvärken ser jag tydligt har samband med sex-sju veckors sittande sovställning efter misshandeln. Det är vad jag tror, och jag mår i övrigt oförskämt bra, livet ler och jag tränar och gör enorma framsteg där! Jag tror att jag är frisk, banne mig, men… jag fixar inte huvudvärken speciellt bra i den bemärkelsen att det påverkar min förmåga att uttrycka mig. Jag stavar som en kratta, tappar tråden… ja, så jag skyller på det, att jag bara twittrar för närvarande. 140 tecken, det är ungefär min mentala limit just nu.

Idag ska jag dock få akupunktur och jag hoppas innerligt att min nacke lugnar ner sig av det! Men jag är kvar, lite mindre frekvent bara, och Ödraken, ja, henne hittar ni på twitter!

har ikväll fått veta att en av mina nya vänner på twitter är död…

En helt obegriplig känsla att mista någon som man bara känner till en liten, liten avatar och några utbytta ord här och där de senaste månaderna.

Hon var den första som skrev till mig för hon såg att jag var i Jämtland när hon hittade mig, eller jag henne. Hon var också Jämtlandstaus, det var också hennes dotter, som också dog i bilolyckan… sonen lever, sju år, liten…

Gud så många gånger jag kört den vägen… samma väg, mil efter mil i skogen…

Det är inga ensamma tårar, men stillsamma…

Om jag aldrig hade börjat blogga hade jag aldrig börjat twittra hade jag aldrig…

Jag är så tacksam för att jag får lära känna er, och alla dem jag nu lärt känna på twitter. Där ännu närmare, för vi ”pratar” med varandra hela tiden… på ett annat sätt än här.

Jag har många gånger tänkt att tänk om något oväntat, plötsligt, händer er, och ni bara försvinner. Avskyr när bloggare bara lägger av, utan förklaring. Jag blir orolig!

Några har ju bloggvänner som gjort det.
Var rädda om varandra, pussa på era barn, kör försiktigt! Det är ingen som helst skillnad på vänner, vänner här, eller i internetvärlden… Var rädda om varandra!

”Känner inte igen mig själv” säger jag till läkaren i morse på telefon. Efteråt bekräftar maken, ”nej, du är inte dig lik” och jag får i min tur bekräftat att han inte vågat sagt något… Jag är HELT säker på att han tror jag har någon annan!!!

Varför? Ja, så fort jag kommer ner från nattningen, sätter jag mig fem sekunder i soffan, studsar upp, tar på mig joggingskorna och drar ut på joggingtur…

Eller…

jag sitter kvar och struntar helt i vad han ser på teve och sitter och twittrar på I-phonen, skrattar för mig själv högt och är desorienterad när han frågar; ”vad, vem?”…

Sanningen är att jag är helt värdelös på att sitta still och titta på teve… jag kan inte koncentrera mig, jag blir uttråkad, tappar tråden och så vidare.

Det ÄR inte bara mitt fel, vi skulle kunna prata, ”hur har din dag varit?” och så vidare, men OM inte jag gör det, pratar alltså, så ska ni inte tro att han säger något! Inte ett ord!

Det är inte kris i äktenskapet, nej, jag är bara lite uttråkad på livet! Det är grått ute och inte mycket bättre inne. Det roliga i livet är alla nya ord Tittilila kommer på, (idag, nattskrot=gegget som kan rinna ur ögonen och som ligger i ögonvrån på morgonen! Skruttan själv är otroligt förkyld idag och ligger febrig och såsar framför teven), eller träning, det ÄR så skönt, så roligt! Jag tävlar hela tiden mot mig själv, lyfta mer, springa lite till, på lite kortare tid…

Igår försökte jag ändra strategi när han såg Äntligen hemma, (som jag tidigare gillat men som nu känns uttjatat och för mycket pysselprogram för min smak) och satte full fart i köket istället. Bakade matbröd, lagade köttgryta och fixade in kött för saltning till ugnstorkning. Då kom han ut och satte sig i köket och såg på en stund, skämtade lite om min klädsel, (ni som känner en riktig mansgris kan ju tänka själva) men ledsnade sen och gick tillbaka till teven och då House. (som jag brukar gilla och fortfarande gör, om jag stod ut med att sitta still, om jag kunde koncentrera mig!!!)

Så i morse ringde jag en läkare, som jag träffat en gång, som andra gången han pratar med mig inte begär födelsenummer utan verkar kunna det ändå, och lika i morse och bad om lite provtagning…

Tänkte på att en väninna pratat om att vid vissa Sköldkörtelproblem kan man bli väldigt ”inombords stressad”… Ja, kanske.

Eller så är det posttraumatisk stress, oro, som jag inte medvetet alls känner, trots jag kanske förväntas göra det…efter den tuffa hösten. Det är vad läkaren tror, jag är faktiskt tveksam och OM det då är det, hur når man oro man inte tycker/vet att man har?

Jag har STORA problem att somna, stora! Kan känna mig alldeles färdig av trötthet när jag går upp, men sen… ligger jag där och skulle vilja kliva upp, dra på mig träningskläder… klarvaken, INTE tänkandes på en massa tråkigheter…

Jag brukar ha problem att sova, på grund av smärtan i höften och låret, men eftersom jag inte sitter så mycket i soffan nu, eller alls över huvud taget, ja, då har jag inte heller lika ont nattetid…

Jag känner inte igen mig, och nu när jag skulle in på min blogg fick jag logga in också, kändes lite symboliskt så…

Vissa saker får man ändå lägga sin egen rastlöshet åt sidan för och nu, nu är det mys beordrat i soffan, av dottern. Pappa har en del att lära sig där, ”om huru man beordrar Märtagreta att ta plats i soffan”!

Om man kunde, skulle jag lägga mig och sova, i en tre-fyra månader sisådär.
I morse vaknade den här bonnfamiljen klockan 8.45… Det är tur vi inte ha mjölkdjur, kan man konstatera och andra konstaterandet får bli, ”Jysk har väldigt bra mörkläggningsgardiner!”

Eftersom jag skulle bege mig till stan för att jobba klockan elva fick maken kasta sig ut i lagårn, jag kasta på extra starkt kaffe och sen börja laga middagsmaten.

Men det gick, hann inte ens notera huruvida jag var trött, förrän jag kört några mil mot Visby och nästan gäspade käkarna ur led.

Efter healing åkte jag vidare till ett gäng kvinnor som bokat både tarot och tidigare-liv-session… och därifrån åkte jag raka vägen hem och så är i efterhand kan det ju ha varit perfekt att maken tog lagårn sent i morse, då de även nu fick hussebesök sent där i sina bås.

De fem milen gick genom total dimma. Mjölkvitt, och att hålla blicken långt fram kunde man bara glömma när man hade möte och fick släcka helljusen. ”Var är vita linjen, följ den vita linjen…” Det var kanske därför jag höll mig vaken för nu, tio minuter efter hemkomst, är jag björntrött! Trött så jag absolut skulle kunna sova en hel vinter på raken!

Jag tror ju inte direkt på energier, eller, det gör jag ju, men jag menar; Jag skyller inte mitt dåliga humör en dag på att planeterna lever hallaballo någonstans, jag kan ha en dålig dag, that´s it.

Men nu, nu är jag benägen att tro att det är nån form av atmosfäriska störningar, mediala orosmoln, masshysteri.

Det KAN alltså vara så att jag och många med mig visst är inne i ett jobbigt ”kraftfält” eller så är det, det icke så klämkäcka vädret som suger positivismen ur oss. ELLER, dödshotet! Ja, vi kommer ju, alla, säkert dö eller bli allvarligt sjuka av två saker i det här landet den närmaste framtiden, antingen svininfluensan i sig, eller så vaccinet mot svininfluensan! Vem fan orkar vara glad, eller?

Igår var jag på en av de vackraste gårdar jag skådat och jag kan skryta med att ha kommit in i sanslöst, overkligt fina hem under mina år som medium. Men ändå, när jag kör genom ”grindhålet” till gården, nej, innan, flera kilometer innan, på den grusväg som ledde dit, mår jag illa, blir knockad av dålig energi. Sorgligt, ondskefullt, rena skräckfilmen trots de vackra husen och omnejden.

Jag var kallad dit, just därför, de nya ägarna kände sig inte riktigt välkomna i sitt hem…

Det gick jättebra, jag tror och hoppas jag lyckades hjälpa både de onda och de sorgsna och de som sett allt som pågått där under århundraden. Det var en helt annan energi när jag åkte, och jag kunde gå i alla hus utan att kastas bakåt av de olika tuffa energierna.

Sen åker jag vidare söderut på ön och tar en lunch i bilen, eftersom jag inte orkar träffa folk när jag jobbat så och njuter. Av tystnaden i bilen, av känslan att vara ensam… trygg, speciellt trygg med att jag ska till en kund jag känner väl och ”vet vad som komma skall”… trodde jag!

Halvvägs in i healingen bryter min kund ihop och samtalet efter är minst sagt omstörtande… vi pratar om döden, jag ser en människa som vill ge upp och som kommit till en massa insikt om sig själv som helt klart är tuff att bära. Hela tiden pågår ändå healingen, men det tar, för ovanlighetens skull, mycket kraft av mig att få tillbaka kunden till någon form av hopp och få personen i fråga att se med ödmjukhet på sig själv, på sina ”felval”. Vi tar farväl för den här gången, och jag känner att min kund mår bättre när jag går, ny tid redan på söndag… tätt, tätt, tycker jag… men envis är min kund med det.

Sen har jag några ”måsten” på Öster och DÄR kommer på något sätt spiken i kistan. Jag, som brukar vara pigg även efter många timmars arbete, blir helt lamslagen, energimässigt av att ett större antal ”utslagna” befinner sig inne i den varmare Gallerian, eller i anslutning till den. En kvinna, alldeles sned och rödmosig, gråter hysteriskt mellan dörrarna emedan en man försöker lugna henne. Han verkar vara nykter och kanske någon form av kontaktperson. Jag vill bara gå fram och krama om henne, men hon ser så rädd och ledsen ut. Det sitter en liten, liten man intryckt vid väggen och spelar dragspel vid andra ingången och alkisarna där skriker åt honom att ”hålla käften” och går till och med dit och ser hotande ut… Dragspelsmannen är utländsk, vet jag sen tidigare år, han ser inte alls rädd ut, och fortsätter spela, leende…
Inne i Gallerian är det rörigt, högljutt, stökigt… Jag glömmer allt, köper något att dricka och springer ut. Åker hem, och känner mig, än idag, helt skakad av att bli så påverkad av allt… Det är inte likt mig! Energi in, energi ut, inga konstigheter.

Idag ringde min kund och bokade av sin tid. bilen gick inte att få liv i. Vi bokade om till nästa torsdag, jag ska kolla genom mail, sen åker jag på gymmet, för första gången på två veckor… energi in!

Regnet smattrar mot bilrutan när jag kör mot Lärbro från dagis för att köpa kaffebönor. Rockmusik på radion, högt och jag ler, hela jag ler! Jag mår så himla bra idag! Även om jag ännu har lite ont i huvudet, låter liiite hes och har en fullspäckad vecka som inte lämnar många minuter fri, så mår jag underbart bra!

Det tror jag själv beror på de senaste två nätternas intensiva långfilmsdrömmande. Det är inte drömmarna i sig, TROR jag, då de varit minst sagt osedliga och fantasifulla…

Igår natt drog jag på en road trip med någon jag aldrig kommer dra på road trip med. Vi gick sen i fjällen, jag fick visa hela mitt vackra Jämtland för honom och han blev, naturligtvis, (det var ju min dröm) både bergtagen och betagen. Det underbara med mina drömmar är att oavsett om jag vaknar flera gånger så fortsätter jag bara drömma! Jag pausar, vaknar till, fortsätter sedan…

I natt har jag varit på en klassåterträff i Östersund… i korsningen Fältjägargränd-Kyrkgatan blev jag, snällt sagt, väldigt kelsjuk och det drabbade den absolut blygaste, snällaste killen i klassen… Oj, oj, och som inte det var nog så stod två kvinnliga klasskamrater och bråkade bredvid, den ena med klar fylletourettes…

Varför drömmer man sånt? Jag menar, jag är inte direkt den typen av kvinna som skulle flyga på oskyldiga män så, faktiskt och varför, varför stod det en stol i korsningen vid sjukhuset i Östersund, undrar jag?

Nä, allvarligt talat, jag gillar mina drömmar, och tar dem på någon sorts allvar, även om jag inte har några som helst ambitioner att hångla med någon gammal klasskamrat. Jag har gått med ett leende hela morgonen. Jag tror man ska stryka själva innehållet, se till känslan. Klart som tusan man är kelsjuk efter en hel höst av motgångar av olika slag! Klart jag är festsugen också! Livet utanför fönstret manar till full belysning inomhus hela dagarna och det är inte lätt att få energi av det! Därför skapar jag min energi inifrån, och utifrån (träning). Roliga drömmar tas tacksamt emot, och jag tror inte jag kommer rodna av skam nästa gång jag träffar den blyge klasskompisen, däremot kommer jag, som vanligt, få onda ögat av hans fru! Vi är nämligen goda vänner, har varit jämt och sånt kan ju inte vara på riktigt, mellan man och kvinna, eller hur?

Nu måste jag rusa ut i dagen, fullt upp, bland annat en fika med en katt!

Efter tre dagars intag av antibiotika mot ”lätt pip i bröstet” börjar jag känna mig piggare och av-och-på-nästäppa är det enda som nu kan sägas vara tecken på ohälsa.

Både igår och idag har jag tagit mig en liten halvsnabb promenad, idag med hantlar, små, i händerna. Jag längtar som en tok efter gymmet, efter träningen, efter tränaren och alla tränande! Efter lite överläggning dock, med mig själv och sen med maken, så har jag nu, nästan, bestämt mig för att vänta. Är jag inte klok så säg!?

Tittilila har sovit gott i natt, efter flera oroliga nätter. Det har givit mig möjligheten att sova gott också och drömma … ja, ”sött” vet jag inte… men en härlig dröm var det! En sån där jag stoppar in i hjärtat och ler åt i framtiden.

Jag känner mig glad över att ha veckan fulltecknad med jobb, för denna höst har gått hårt åt ekonomin. Jag meddelar, här och nu, att jag ska vara frisk resten av året och även nästa år. Inga löjliga influensor, skador eller annat ska hålla mig från arbete. Ett arbete som jag dessutom älskar! Idag mjukstartar jag med en kund, sen kör jag två om dagen för att efter en ledig lördag ha sex kunder på söndag! Äntligen måndag! Ny vecka, ny hälsa!

Det är, för mig, lite laddad, när nyheter om kvinnomisshandel bland kända personer fläskas upp i media. Till exempel blir jag inte förvånad över Andrea Whalgrens vittnesmål i rätten, där hon nekar till att ha blivit misshandlad. Jag menar inte att jag inte tror på att hon blivit misshandlad, det har hon alldeles säkert. Sen har det blivit Allmänt åtal och hon är ung och rädd och blir med all säkerhet regisserad av maken om vad och hur hon ska agera i rätten. Och hon gör det, för hon har inte kommit till den punkten när hon orkar bryta! Jag vet, jag hade aldrig vågat!

Nu i veckan är det ett annat kändisfall som cirkulerat i pressen. Där väljer åklagaren att lägga ner, kvinnan att inte vittna och det finns inga fysiska bevis. För att han bara hotat henne och ”inte krökt ett hår på hennes huvud”. Han säger också att han tar avstånd från allt våld, och det gör han säkert och tänker fysiskt våld. Men det finns många sätt att göra våld på!

Jag är faktiskt upprörd att åklagaren lägger ner så snabbt. Att bristen på fysiska bevis ska räcka, så lätt. För jag har provat båda typer av män, jag har levt med en man som inte drog för att smälla till mig, våldta eller bara slänga saker runt sig och slå sönder, särskilt då saker som han såg som ”mina”.

Sen har jag levt med en man som ”inte krökte ett hårstrå på mitt huvud” men som knäckte psykiskt, som hånade öppet, baktalade mig, fick mig att känna mig som den värsta människan i världen. Det fanns gånger jag önskade att han hade slagit, vid det laget hade det fått mig att gå till polisen, det vågade jag aldrig när jag var lika ung som Andrea Whalgren.

Det händer än idag att jag stöter på människor som av den exmannen fått höra häpnadsväckande saker om mig. Det gick rykten i byn att jag absolut inte kunde laga mat, ta hand om mina barn och att jag var frigid, alternativt sexgalning.

Att trycka ner en annan människa, att få en att känna sig rädd, betyder inte nödvändigtvis att det är kroppen de ger sig på! Det kan vara att få skit när man varit lite för länge på affären. Att bli bemött med ilska när man träffar vänner, även om det är ”ofrivilligt”, man kan möta dem på stan och maken är med. Att hånas för allt, på ett sätt helt utan hjärta. Att säga saker till andra, som gör partnern så oattraktiv att ha i sin bekantskap så de låter bli. Det var i alla fall mina exmakars intention, men blev tack och lov ofta en motsatt effekt av det hela.

Att jag blivit utsatt för något sådant är faktiskt svårt att förstå, även för mig och idag skulle jag inte leva med en sån man i många minuter. Men ibland kommer historien i fatt en. Jag kan se varför det som hände för nio veckor sedan hände. Någon gång måste man kanske ändå våga göra något åt saken… även om jag inte hade vågat det om det inte blivit allmänt åtal.

En fri människa blir så mycket mera, hon utvecklas och älskar plötsligt att tänka själv. Det värsta är nämligen inte om man blir fysiskt skadad, det är inte de krökta hårstråna som skadar mest. Det är de osynliga strypkopplen vi får på oss, på grund av en annan människas behov av total kontroll.

Dag 8 av sjukdomstillstånd och tyvärr, jag som känt mig skumt pigg under dagar av feber, andtäppa, muskelvärk och huvudvärk, känner mig idag sämre än igår. Det känns som i helgen igen, då jag hade feber och värk, men nu har jag fått ont i lungorna också. Det började, förstås på den misshandlade sidan, nu känns det även vid vänstra lungspetsen.

Jag får oftast problem med lungorna vid förkylningar, då förkylningar, influensor, med eller utan knorr, tenderar ta sig ner i bröstet illa kvickt för mig. Jag har astma sen 20-årsåldern, men räknas, tydligen, inte till riskgrupperna. Det är lite konstigt, även om jag förstår att det finns en hel massa som är känsligare än jag är.

Nej, idag är inte humöret på topp, det kan jag lova er och jag tycker, faktiskt, helt ärligt att jag kan vara värd lite hälsa nu efter en, rent ut sagt, för jävlig höst, hälsomässigt!

Ringde faktiskt sjukvårdsupplysningen idag. När till och med maken påpekar att jag ”låtar jävligare ida´än igår” gör jag nog det. Slemmet i bröstet är ordentligt tjock, huvudvärken, som jag visserligen börjar vänja mig med, är lika påträngande och näsan korkar igen så båda andningsvägarna likvideras på samma gång. Ja, det är bara att inse, det KAN vara Svininfluensan… kan det vara…

Så jag ringde, ”Oj!” sa sköterskan, när hon hörde min vackra stämma! Inte ens porrindustrin vill ha mig nu, så illa är det!

När vi pratat en stund, och jag fått lite föreskrifter, ”drick minst två och en halv liter vätska, helst varmt, helst också sött” frågade jag lite, generat så där, ”för inte kan det väl vara svininfluensan?”

”Jo, det tycker jag det är mycket troligt, till och med, att du har!” säger hon, rätt glatt så till och med jag började skratta, lite lätt, nervöst… men ändå lättad. För då har jag inte varit överförsiktig när jag slussar dottern ut och in från dagis utan att sätta in min fot på dagis. Och jag gör rätt som tvättar och spritar händerna innan jag skär upp mat och skalar apelsiner åt dottern. Trots att hon blivit vaccinerad så…

Så nu håller jag åter igen på att fixa häxbrygd, och den tänkte jag dela med er till er andra, som eventuellt får en rejäl förkylning slasch influensa eller till och med SVININFLUENSAN och inte blir jättesjuk, men jobbigt ändå.

Tag ett större antal, säg 6-7 apelsiner och pressa dem, häll upp juicen i mixer och hacka i en röd chili, (hel eller halv, beroende på hur ”tuff” du är), ta inte bort kärnorna inuti, in me´t bara! Hacka även i en stjälk selleri, 2-3 vitlöksklyftor, några rejäla bitar färsk ingefära och MIXA ihop allt till en, till synes, jättegod dryck.

Sen, koka te, slå upp en halv kopp te, slå på resten juice i koppen, blanda i honung. Varmt ska det vara, men inte för varmt så du dödar nyttigheterna i honungen. Drick, hela dagarna, så löser man slem i bröst och hals och näsa!

Det är starkt, men mycket godare än man kan föreställa sig. Jag kör med röda, kryddiga, teer också, eller bara varmvatten… det går ju lika bra med varmvatten för tesmaken kommer inte direkt till sin rätt.

Krya på er och lycka till från en trolig, möjlig smittad bondkärring! (och varför testar man inte mig? utan bara antecknar mitt födelsenummer, kan man undra, gör iaf jag!)

”Iiiingenting är omöjligt” sa hyperpositive Gunde Svan och väckte löje en gång i tiden.

Igårkväll, när jag kommit ur jeansen, gick barbent i kort tunika här inne i värmen, medan stormen ven ute i bäckmörkret, hittade Tittilila sin rosa ficklampa. Hon hörde så sin far komma med trakorn och ville ut och testa lampan…
”Men lilla gumman, det är kallt och mörkt” menade jag.
”Men mammaaaa! Vi klär på oss en massa kläder bara!”
”Din ficklampa är inte stark nog så vi hittar pappa där ute i mörkret,” försökte jag sen.
”Joho!!! OM vi går tillräckligt nära går det!”

Vad säger man? Vi gick inte ut, men jag kände mig imponerad över hennes förmåga att se möjligheterna till allt. Till skillnad mot vad hennes mor, också känd som, ”det kloka mediet Märtagreta” gjorde! Stolt blev jag också, även om nu allt rann ut i sanden av ett telefonsamtal och middagsintag.

Maken berättade om en vän som menade på att han, (vännen alltså) känt sig ”i sanning lycklig” två gånger i sitt liv. Båda gångerna var ute i naturen, mitt i natten, med en fullmåne i sin praktfulla glans ovanför sig. Eller framför sig, som man också kan få här på Gotland.

Alla vi som fött barn kanske skulle uttrycka sig så också, om när vi hållit vårt barn i famnen, den där allra första kontakten med livet. Det är lycka!

Men… igår var jag i stan, hos älskade rörmokaren, eller som ni andra kallar era rörmokare, gynekologen. Visby lasarett och kvinnokliniken ligger vid havet, precis vid havet. Igår fanns det inga parkeringar på ovansidan, där entrén är, sjukhuset. Efter en kvarts cirklande hit och dit i sällskap av andra bilburna patienter, gav jag, och en bil till upp och drog till parkeringen vid havet istället. Den man inte vågar parkera på mitt i kalla vintern då bilen kan förvandlas till en isstod på rätt få timmar med havet och vinden och fukten i fusion.

Ur den andra bilen klev en kvinna, argt, surt, utan en blick mot det stormfrustande havet, stegade hon, kraftfullt, upp mot sjukhusets ovansida. Jag vände mig mot havet, suckade lite över att jag skulle vara på KK om tio minuter, tog ett djuuuuuuuuuuupt andetag, ett kort på havet och gick upp.

Jag kände mig lycklig, över att vara där en stormig dag, vid havet. Över att jag tvingats parkera där och skulle få komma tillbaka dit om en stund.

Livet handlar inte om att sträva efter lyckan, utan att se den!

Igår fick jag en inbjudan till Spotify via en Twittervän… och nu sitter jag här och fullkomligt frossar i musik! Lyssnar till allt från nu och förr och sånt jag aldrig hört tidigare.

Hittat nya, för mig, bloggare och blivit ruskigt sugen på att sticka igen! Det har jag inte gjort sen pojkarna var små, mycket små!

Går också och suktar efter oljefärg och dukar… samma där, inte målat sen de stora barnen var små barn.

Jag förstår att det är förkylningstristessen som gripit tag i mig. Ingen träning och erkänn, det är bra mycket roligare att fundera över musik, handarbete och måleri än att notera dammtussarna som rockar loss till musiken!!!

Hon vaknade igår natt, igen och fick komma över till oss. Somnade om snabbt, med allt sitt guldlockiga hår utspritt över en av mina kuddar i månskenet som inte mörkläggningsgardinerna lyckades stänga ute. Jag låg och tittade på henne, på den lilla näsan, den pluttiga sovande munnen och håret! Håret som jag knappt fattar att hon fått, så vackert är det!

Tidigare under kvällen hade hon vägrat i sten att pappa läste sagan. ”Mamma är bäst” upprepade hon, varje gång med lika mycket eftertryck. Vi, som kamperat i förkylningströtthet sen i torsdags, ihop. Jag som gnällt och skällt och lugnat mig otaliga gånger under dessa fyra dygn. ”Jag är bäst”! Det är inte utan att man suckar när man är så… behövd! Jag älskar mitt barn, men fyraåringar tenderar hålla igång.

Hon är söt och glad, positiv och rättvis. Hon månar väldigt mycket om att man gör rätt och säger bra saker. Jag har plötsligt upptäckt, sen jag lärde henne att man inte ska svära, att det gör jag, alldeles för mycket! Har i princip bestämt mig, efter ett sms till Ninnibeth, att jag ska börja säga ”för bövelen” tills jag vänjer mig av med svordomar! Det är ”för bövelen” inte okej att svära i tid och otid!

Vi har systemet, helt ouppgjort, här i familjen; ”Good cop, bad cop’”… och alla som besökt vårt residens vet att det inte är jag som är den ”goda” när det gäller barnuppfostran. Detta resulterar till ungefär en miljon ”men mammaaaaa!” från Prinsessan Tittililas lilla mun.

Och hon tränar på att ge mig arga blicken och jag ser en lysande framtid på Dramaten för den lilla aktrisen.

Jag vill inte påstå att hon är trotsigare än andra barn, och framför allt så är hon trotsig i små, små portioner, men oftast riktat till mig; ”men mammaaaaa!” ljuder speciellt efter 18 då trötthetsfaktorn ökar trotsfaktorn med cirka 100 procent.

Varje kväll, samma visa… jag envisas med att hon verkligen ska lägga sig klockan sju, utan krångel, medan hon hävdar, lika envist, att hon absolut inte är trött, med ögon som börjar säcka ihop av sömnen…

Nu är vi där igen, återigen en kväll, där jag helt enkelt bara kliver av tåget och låter pappa dutta med tandborstningen och pyjamaspåtagningen. Vid sagan slipper jag sällan undan, för…”Mamma är Bäst!”

”Det är mycket nu!” sa Peter Dalle i något humorprogram för länge sen. Det ÄR mycket nu! Jag har ju blivit Twittrare, och helt ny värld har öppnats för mig, eller ett nytt fönster till världen, kanske man kan säga. Eller, nej, nya gardiner, modernare snitt…

Jag fyller 46 nästa år. När jag gick i högstadiet hade vi nog en rätt teknikintresserad mattelärare, för vi hade några datorer på skolan. När jag läser historiken kring datorerna låter det nästan inte troligt, men jag minns att vi fick programmera på den svarta skärmen för att skriva; ”Jag heter Märtagreta”. När jag 1984 väntar första barnet går jag första datorkursen och på den vägen är det.

Det KÄNNS som jag haft internet jämt, för vi hade det tidigt, men i vanliga hem har ju bara internet funnits sen mitten 90-talet. Jag gick många kurser hela 90-talet och från html och java script gick vägen till C++ och Java och jag trodde jag ville bli programmerare.
Nog för att databaser var rysligt kul, men till slut insåg jag ändå att visserligen hade jag huvud för kodning, men inte kropp och själ för det. I slutet av 90-talet gav jag mig själv internetförbud efter alla nätter vid ICQ-chatten.

Så i morgon, den 5 november, då firar jag tre år i bloggens värld! Jag som aldrig läst en blogg, som visste att en blogg var ”en dagbok på nätet” typ, började bara, på inrådan av en väninna. Inte visste jag att bloggen bar med sig kommentarer, faktiskt krävde engagemang, utöver själva skrivandet!

Idag är det ju självklart, och likväl som jag får dåligt samvete när jag aldrig hinner ringa mina vänner får jag dåligt samvete när jag inte skriver egna kommentarer, inte svarar på era, eller hinner blogga!

Nu är jag alltså också Twittrare, där man har 140 tecken på sig att ”make a statement”. Där man lätt skriver först och tänker sen och där jag redan funderat över vad det gör med mitt språk. Det blir en del svordomar, snabba, och därmed inte genomtänkta, reaktioner, på andras Twittrar. I Twittervärlden avhandlas allt ifrån kiss och bajs till partikongresser. Mycket mat, handlar det om, eller husdjur… eller… sex!

Jag får lite känslan av att vara på semester i storstan. När man råkar hamna i tunnelbanan när alla ska hem, eller till sina jobb. Precis innan avgångar, innan ”dörrarna stängs” och man vill, eller jag vill, backa för att släppa fram alla dem som är stressade. Som inte är på semester. I Twitterland är jag lite på semester och jag hör plingen från varje inlägg som kommer, men lagar ändå mat, bakar ändå muffins… som om jag levde nära tunnelbanan. Jag hör tågen komma och gå, men ska ju inte med, eller av, eller så…

Vad jag däremot undrat över ibland när jag sitter där och pratar, käftar, skojar med mediamänniskor, byråkrater och annat löst folk är; ”vad gör jag här?” Jag, som i min korta presentation i Twitterland skrivit; ”toktränande bonnkärring med oanade förmågor” när andra skrivit exempelvis; ”frilandsskribent, redaktör, It-chef, koordinator, musiker, skådespelare”… fast den som jag funderar på mest är de som skriver; ”arbetar med sociala media”.

Det gör jag också, hobbyarbetar! Jag surfar, bloggar, kommenterar och tar kontakt med människor via internet! Enligt Wikipedia är sociala media; ”Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll.” Kul jobb! Fast de kanske utvecklar sociala media, eller håller föredrag hela dagarna via alla möjliga kanaler som finns idag. Ta Google Wave, till exempel. Jag har haft en rejäl Google Wave-kris nyligen, när jag inte fick någon inbjudan till detta stora, häftiga… ”en sammanslagning av e-post, wiki, chat-program och system för projekthantering mm”… Under några dagar Twittrades det bara om Google Wave… och tant Märtagreta kände sig vääääääääldigt utanför tills hon insåg att det kanske räcker, just nu i alla fall, med vardag, livet, Facebook, (som jag tittar till men inte direkt slukar), Twitter och bloggen. Jag kanske inte behöver mera kontakter via sociala medier just nu? Kanske?

Var jag än är, vilken tid på dygnet som helst, kan jag, via min dator eller I-phone, gå ut på nätet, kolla min mail, skriva i min blogg, chatta med mina vänner, någonstans i världen är det alltid någons dag, när här är natt.

Jag kommer inte ihåg hur det var innan, hur det var när vi satt med långsamma modem, innan mobilerna fanns. Men, det känns faktiskt som det är just nu, som jag börjar få distansen! Jag lider inte av att inte koppla upp mig, jag kommer iväg på mina träningar och stannar lääänge på gymmet efteråt. Jag blir inte tokig om jag inte hinner blogga idag, i morgon, i övermorgon.

Det finns ju kvar, internet var ingen fluga!

Det är både skönt, och lite småläskigt, att kliva av världen, ynka sig över en förkylning, bara försöka hålla stången hela dagen med fyraårig kvitterunge i ständigt släptåg. Sen om man kollar de kanaler man har, ja, då inser man att oj, så avsides jag faktiskt bor.

På Twitter avhandlades, bland annat, (en hel del kan jag låta er vara ovetande om, vi är ju ett gäng ”snillen” där som spekulerar) bland annat morgon-TV. Jag ser aldrig på teve dagtid, har gjort, när jag var gift med ex-maken som var en ”-holic” vad gällde teves hela utbud. Igår morse sände någon av TV 4´s kanaler ett program som tog upp något om mord och plastikoperationer. Jag tror det var Kalla fakta. Det var visserligen en repris, men jag tänker ju direkt på alla barn som kliver upp själva och sätter på teven.

Jag vet, vi föräldrar ska ha koll, och om ni menar just den här föräldern, så har hon det. Till och med på reklam som kan vara skrämmande för mitt barn. Men sen vet jag när barnen hamnar i lite högre ålder, ja då går de själva och inte kan vi begära att alltid ha koll på tablåerna? Ta till exempel reklamen för någon ljudanläggning med ”kraft” som körs nu. En tuff kille sitter och matar sin hamster, (eller marsvin, vad vet jag) med ett mariekex… har du små barn vid teven bör du snabbt byta kanal, för det där lilla djuret visas i små sekvenser vara en ganska läskig varelse, eller… det är ju ljudanläggningen då, som åskådliggörs i gnagaren. (Jag hatar reklam, oftast!)

En annan sak som slog mig igår, och i morse, var att det där med Halloween, det slipper vi lantisar, tack och lov! Jag hoppas den trenden fortsätter hålla sig från vår del av världen och inte Tittilila kommer och vill ut och spela bus… Såna festplaner alla hade igår! Här sitter vi, inte bara för att jag är förkyld, utan också för att jag tror faktiskt inte folk här alls firar halloween.

Nåja, knappt varit utanför dörren, knappt sett på teve, (eftersom det faktiskt inte visas mycket kul på den!) Inte ens surfat genom dags- och kvällstidningar som jag brukar.

Ändå vet jag att det är fotboll i Göteborg ikväll och att ungefär alla poliser i södra Sverige befinner sig där. Att AIK klarar oavgjort ikväll… ja, där tog den ”kunskapen” slut!

Här är det mörkt, och vi har bakat rosa chokladmuffins, jag och Tittilila. Nu badar hon och jag ska göra en sallad till en, formmässigt, riktig katastrof till paj. Jag borde faktiskt hålla mig från köket, när jag är så här seg och trög och trött och förkyld och allmänt, väldigt tung i rumpan!