I Märtagretas pörte. Jag har verkligen INGEN röst! Jag tror på en kombination av våldsam förkylning och allergi.

Hur som helst, nu är bordet på plats och det kommer sannolikt aldrig att flyttas igen, det väger multum.

Jag är trött, febrig och har ont i halsen och kan inte säga ett pip.

Idag skulle min mormor ha fyllt 84 år! Vi var födda med tre dagars mellanrum, ja, och 40 år, vi har alltid firat stort tillsammans, men för två år sen dog hon men vi glömmer henne aldrig! Det kändes skönt att hålla nyinvigning av uteplatsen på hennes födelsedag.

Ha det gott i stugorna, i morgon ska det visst bli kallt igen. Jag vill ha regn, vart enda pollen har landat på min gård och jag kan knappt se genom mina svullna ögon.

Puss på er!

Jo, ni läste rätt! Och känsliga läsare ska nog byta blogg nu för här kommer ett typexempel på den jargong som gäller i mitt hem, vuxna emellan, ska jag kanske tillägga.

I går morse, sjuk och eländig, (snyft) sa jag till nästanmaken, lite surt, när han skulle diska upp sin tallrik efter frukost, “flytta på dig, jag kan lika gärna ta det där eftersom jag inte diskat upp efter vår gemensamma middag igårkväll”. (tonen var kanske något spydig… ) “Ja, jag undrade vad som hänt, du har väl inte gått och fått en snopp?” “Nä, men jag funderar skarpt på det!” säger jag, och blir inte framsläppt till diskbänken, guben ställer sig och diskar, martyren lunkar ut i solen, hes som värsta häxan

Under dagen åkte vi, hela familjen och hämtade skönheten! Ja, den urgamla, antika slåtterkrossen som delvis ska fungera som underrede till mitt betongbord. Med traktor och vagn, och i vagnen inredde vi en liten skön sitthörna, så jag, sonen och dottern kunde åka. (Jag ska erkänna att jag inte mådde så vidare bra, och jag hävdade att jag ville ta bilen men karlslokarna i huset röstade ner mig och svag och sjuk som jag är så klättrade jag upp, tog även med hunden, i koppel. Jag skulle vilja se dem ut på såna äventyr sjuka!)

Hemma tog sonen och nästanmaken posto i stora garaget på andra gården och skred till verket, diverse skrot skulle skäras loss från hjulen. Sen skulle de svetsa på förankring, både nertill och upptill, så bordet inte kan rulla, (men det fattar ni) och jag la mig inte i alls, vilket var en miss, kan man säga. Vi hade först diskuterat var bordet skulle vara och nästanmaken och sonen ordade lite om alla plattor som måste bort och jag klämde i med att “om vi tar bort stenarna så kan vi ju i alla fall lägga tillbaka dem sen eftersom hjulen ska grävas ner så djupt”… herrarna Einstein tittade upp på mig och sonen höll med, det var ju skitsmart, medan nästan maken kläckte ur sig att jag var ovanligt smart för att vara kvinna! Sen kom han på en annan lösning, (konstigt, jag har glömt vad ) och jag gav tillbaka med att “för att vara karl så är du inte så pjåkig du heller!”

På kvällen hade jag sån tur att Tittilila somnade snabbt så jag gick ut och skulle se på när herrarna i min hage skulle montera ihop dessa fruktansvärt tunga saker, (det här bordet väger bara skivan 150 kilo och hjulen är inte smidiga saker heller) Först visade det sig att jag hade grävt fel, (men jag hävdar fortfarande att jag inte hade det för de hade svetsat järnen på hjulen, (som skivan skulle vila mot) så jäkla snett så det blev rejält “tå-in” när de stod på plats, ja men! så kan vi ju inte ha det.) Ett problem var att vi var för få, och dessutom en kvinna, (troligen) och hjulen stod helt lösa i hålen samtidigt som en tung skiva skulle riktas in i hålen på stagen. Operation förankring (tillfällig) av hjulen började, sonen höll i skivan på pirran och jag höll i hjulen. “Men… hallå, kan du lyssna på mig?” försökte jag, MÅNGA gånger, medan maken skruvade och skulle fixa ihop en ställning mellan hjulen… “hallå, kan du slänga hit den där?” försökte jag, ungefär tio gånger med min “ljuva” stämma och jag funderade ett tag om jag kanske förlorat rösten totalt eftersom ingen verkade höra. Ja, sonen kunde ju inte gärna släppa skivan, men … nä, där satt jag i limbo och tänkte (en stund) att han får väl hållas, trots att jag såg tydligt att det var rätt lönlöst och helt korkat. “Men för helvete, ge mig den där pinnen som står mot solstolen så får jag åtminstone visa hur jag tänker… !” och till slut så lyckades jag få (lite) gehör för min idé… “Är du säker på att du inte har fått snopp?” frågar min käre bonde när min lösning visade sig vara klockrent fungerande.

Sen skulle vi då lägga på skivan, styra in den i bultarna som vi gjutit in, (alldeles för korta hävdade jag redan när jag ombads plocka fram dem) och ena sidan gick ju bra… men… när bultarna gick igenom järnen så visade det sig att… de var för korta, ingen mutter i världen skulle gå att fästa där. Efter mera grävande, (då de hävdade att jag mätt fel och inte fått groparna med det avstånd som bultarna satt), försökte jag krypandes på knä förklara för karlarna som satt i varsin solstol och “höll” ihop konstruktionen, att det inte var fel på groparnas position utan på hjulställningarna, att de hamnade för snett i förhållande till järnen som de svetsat och så frågade jag varför de inte satt någon stag mellan hjulen. Guben såg lite fundersam ut, “jaaaa, det skulle man nog ha… “

Vi gav upp, det var ju helt klart att det inte skulle fungera med vingliga stora järnhjul som stod kobent under en 150 kilo tung betongskiva. Vi bestämde att vi dels ska gjuta fast dem i botten och att de måste räta upp järnen. Vid det här laget kalasade myggen hej vilt på mig och guben, sonen är inte så god, tydligen.

När jag kom in diskade jag! Jag är ju kvinna! Medan jag diskade stod jag och funderade på ett stabilare underrede, hur vi skulle lösa det och kom fram till en lösning, med de tjocka järnen som inte bultarna når mer än precis igenom, så när guben kom ur duschen drog jag min idé. Han log, så där irriterande som han vet att jag blir galen av och sa, “jag tänkte det själv, att vi måste nog göra så”… lätt att säga nu! “ÄR du säker på att du inte har fått en snopp?” frågar han igen och jag svarar, “nä, för då hade jag legat däckad och skrikit på vatten med den här förkylning” och… han höll med

Nu är min vackra uteplats uppgrävd, ett kaos råder som gör mig lätt hysterisk och jag bävar för att folk ska “ringa in” guben till alla granngårdar så han inte får tid med svetsningen. Jag vill verkligen ha bordet på plats, inte sen, NU!!!

hörs intet just nu. Jag låter mera som en norrländska Carolina Gynning eller en grabb i målbrottet.

Jag är så jäkla förkyld och dottern är så jäkla förkyld och igår satt jag i en solstol hela dagen medan gumman låg i hängmattan och gungades av mig. Idag har jag ont i armen av allt klockringande, (vi har en tamp som man bara behöver sitta och dra i som en ringare för att få fart på hänggungan.) Konstigt nog samlade jag ändå på mig över 5000 steg, så så passiv som jag kände mig var jag tydligen inte.

Tittilila gick frivilligt med på Alvedonsupp, (stort hatobjekt annars) när hon var så febrig så hon faktiskt inte kunde gå rakt eller trillade fast hon stod stilla. Hon var verkligen dålig igår. Men med 20 gradig värme redan klockan nio, (samma idag verkar det som) så var vi ute hela dagen i trädgården. Dock blev det mulet några timmar och en och annan enstaka regndroppe kom det också, men inte så pass så vi brydde oss och gick in.

Sonen slipar på betongbordet för att få en lite “ruffigare” yta och få fram järnskrotet i ytan, det blir hur läckert som helst, och garanterat unikt! Jag är fullt medveten om att alla inte kommer tycka det blir snyggt men guben har gått från extremt skeptisk till mycket gillande nu när han börjar se slutresultatet. Kanske orkar någon av karlarna, helst båda, åka och hämta “underredet”, dvs två urgamla järnhjul som suttit på en gammal slåtterkross, en hästdriven sådan, (eller kanske oxar). “Du är som en jävla tevedesigner morsan” sa sonen igår. “Du får en vision om hur något ska se ut och så säger du till någon stackars hantverkare att bara få till det, fast det egentligen är omöjligt”… Jo, kan så vara, men bra blir det och jag har både slipat och gjutit själv också, även om för mycket maskinarbete är tufft för mina händer just nu. Sonen är supernöjd med bordet och kommer definitivt hävda att han skapat detta mästerverk själv, och det är okej, jag vet ju

En konstnär, tillika gudfar till vår dotter, boendes bredvid kungen blev lite paff över min beskrivning av bordet. Han hade nämligen gjort tavlor så och haft dem på sin förra utställning. Han undrade om jag sett dom men det har varken jag eller nästanmaken, men nu skulle jag gärna göra det. Konstnären och vi brukar ut på skrotjakt tillsammans, men med åren har vi blivit lite konkurrenter han och jag, då vi ser skönheten i samma skrot

På mobila bloggen bör det finnas en förhandstitt på bordet, men när det är klart lovar jag naturligtvis skryta om det i bild på även den här bloggen.

Nu ska jag ta mig igenom den här dagen. Solen kommer dock hålla mig ute, det är  nämligen varmare ute än inne, stenhus har sina nackdelar!

Usch, vad jag lider med den lilla kavata damen idag, hon kan inte äta, för hon är så snorig. Ögonen rinner, näsan rinner och hon dreglar så det ser ut som hon spolat vatten över tröjan. Ingen vacker syn, men oj så go hon är, och hon har pratat och filosoferat och sagt, “nu är ja tött mamma, åka lagn” och så har jag satt henne i vagnen och så har hon suttit där och andats som en blåsbälg någon stund innan hon åter vill trampa omkring och titta på blommor och fråga mamma tusen frågor om ogräs, stenar och insekter. Barn är nog det tuffaste jag vet!

“Maaaaaaammaaaaa! Ja måtte katta ut kräke!”

“Va sa du?”

“Ja måtte katta ut kräke mamma”

“Tvåååååååan, kan du komma ner och reda ut det här?”

“Öhj, va e´re?”

“Ja, hör nu vad du lärt din lillasyster!”

“Ja måtte katta ut kräke Elle” (huvudet på sned, gulliga blicken)

Och Elle hjälper lillasyster “katta” ut Curre Shitstain, alias “bara Curre”, alias “kräke”, alias “katten”, alias “värsta råttjägarn” (guben tror han är det, fast jag försöker få honom förstå att Curre ligger och vräker sig i soffan 16 timmar per dygn och låter fästingarna äta sig bönstora innan han vill ut och samla nya i pälsen. Jag har aldrig sett så stora och så många festingar som i år och det ÄR “kräke” som drar in dem. Very very äcklish!!!)

Tittilila är “kuuk”, till hennes bedrövelse, för hon VILL på dagis… tänk att jag skulle få ett tvättäkta dagisbarn! Jag hade ju väldigt dåliga erfarenheter av dagis sen grabbarnas korta sejour inom denna “instans” för närmare 20 år sen. Nu har vi ett enormt bra dagis och Tittilila vill verkligen dit, ibland vill hon dock inte hem

Själv känner jag mig lite “kuuk” i halsen, men det låtsas vi inte om, för jag MÅSTE jobba. Detta är den mest fulltecknade veckan jag haft hittills i år så då känns det viktigt att kunna ta så mycket som möjligt. I morgon har jag dock även lovat ställa upp för mediastudenterna i Visby igen i en ny dokumentär men jag har förvarnat dem att jag troligen får avstå. Det är en sak att kalla in storebror när jag ska förtjäna mitt levebröd än att be honom passa lillasyster än när jag lovar bort mig bara på kul så. Han pluggar trots allt 200 % och har inte heller tid.

Återkommer när jag är mera lös och ledig och har hela hjärnan (!) på plats vid tangentbordet.

Jag är livrädd för brännässlor, detta efter att ha ramlat naken i ett nässeldike som barn, jag hatar att bränna mig. Men, nässelsoppa, är gott och ska ju vara så infernaliskt nyttigt så här på våren. Efter att ha krattat upp tio (minst) korgar med gräsklipp från igår och glatt hönsen med detta så tänkte jag fortsätta lite på samma linje, tänkte jag. Grönt alltså… Så jag drog på mig handskar och plockade nässlor, medan jag kokade ägg från de glada hönsen och vatten som jag sen skulle förvälla nässlorna i. Sagt och gjort, och inte ett enda brännande märke från nässlorna. På väggen sitter två Nyckelpigor och har “funnit” varandra, kan man säga, de utövade Nyckelpigesex helt enkelt. Den lilla pigan satt bakpå den stora pigan och vaggade från sida till sida. Pryd och försynt som jag är bad jag naturligtvis om ursäkt och försökte inte stirra utan istället koncentrera mig på nässlorna. De verkade dock inte bry sig nämnvärt över att de hade en “voyeur” på plats. Diskret tassade jag därifrån när nässelpytsen var full och gick in och förvällde mina nässlor, mixade och kokade upp med lite buljong, vitpeppar och vatten. Äggen hade kokat klart under tiden…

På uteplatsen intogs denna hälsolunch, men, måste jag erkänna, med nyckelpigorna på näthinnan… och jag tänkte ur fotografisk synvinkel, det vore ju så roligt att få en bra bild på Nyckelpigesex, eller hur?

Efter lunchen hämtade jag kameran, fullt övertygad om att de var “klara” egentligen… men icke, den lille mannen (?) jobbade ännu mera från sida till sida, vaggandes, liksom lite åt fel håll ur mänsklig synvinkel, men vem vet… Så jag började zooma, leta vinklar och trycka av… med ganska skralt resultat visade det sig sen men ändå. Nu är de ändå här, i headern och tänk på det… att man vet aldrig när man hamnar i bild i situationer man kanske hellre hade sluppit!

Sen filmade jag glada höns, och här kommer den filmen. Det är hög tid för mig att göra mig redo för kvällens jobb så här har jag inte tid att sitta och fundera över Nyckelpigesex! Jag kan för övrigt meddela att jag efter min fototur bland nässlorna har kliande prickar överallt

ha en egen Ninnibeth

Fick detta mail i morse, (eller igår, vet inte, men hur som helst,) nu har jag en perfekt 6-sidig ritning som jag nog, tillsammans med sonen, ska klara av! Ser ju hur enkelt ut som helst Nästa gång du kommer Ordalaget, då´ru

Ninnibeth är min personliga (distans) assistent, jag kan alltid räkna med att hon har lösningar på mina problem, jag menar; Brudklänningen ordnade hon, lätt. När jag var som en zombie, (ännu värre än nu) kom hon på att jag är ju allergisk, “varför inte börja medicinera mot allergin Märtagreta?”. Hon räknade in mitt behov av energi som värsta mattegeniet… listan kan göras lång, hon har ALLTID lösningar den kvinnan, ALLA borde få ha en egen Ninnibeth och jag avundas familjen som har en sån klippa i hemmet. Här är det lite tvärtom, yrhönan Märtagreta har alltid någon som liksom fångar upp henne. Sönerna går visserligen lätt till mig och frågar om allt och jag KAN ju vara väldans klok, men jag må vara född i Oxens stabila tecken men har säkert nåt mera förvirrat tecken som influerar

Nu ska jag dra förhållningsorder för guben inför kvällen. Jag sticker redan fyra och jobbar på en annan del av ön och blir borta hela kvällen, innan dess ska jag ut i solen och sola “spirorna”

Suttit och Googlat på allehanda trädgårdstips, vill bygga lekstuga och hammock, till exempel. Googlar man på “bygga hammock” ja, då hamnar man på Märtagretas livsblogg! Ja men… jag vet inte hur man bygger en!!! Jag vill väldigt gärna ha lite tips på det… inte vill jag hamna hos nån galen bonnkälling som inte har en susning om vad hon pratar om i (i alla fall) ämnet “bygga hammock”!!!

Det är nog lika bra att jag knyter mig och försöker sova, ibland får jag ju väldigt kreativa drömmar, inte alltid realistiska, men kreativa

Inspirerad av Lejonets gräsklippning igår och shortsväder som behagade komma gav jag mig ut och skulle klippa gräset. På med shortsen och ut… där går jag i godan ro och tror jag bor så jag inte behöver bli sedd med mina vinterblå ben… plötsligt ser jag en kamera med vidhängande fotograf krypa under jasminbusken!!! Det var Sinkadus som ertappade min ack så vackra uppenbarelse. Och benen, not for public, fokuserade hon sig extra noggrant på!!! “Vilka spiror du har!” utbrast hon, och uppenbarligen menade hon det också! Jo, jag har, i stort, snygga ben, de har aldrig varit synkade med övriga kroppen bara. En kille sa en gång att jag såg ut som en köttbulle med tandpetare i!!! Jag ska inte orda mera om mina ben, men visst, de är smala och ser långa ut, trots att jag är 160 “kort”… och så sitter de på min kropp…

Fasen, det var inte det jag skulle skriva om… jag är ju kär, och här kommer Sinkadus in igen! Jag fick låna hennes kamera, fråga mig inte vad det är för kamera, men det är en RIKTIG kamera! Och jag låg och ålade mig omkring bland maskrosor och gullvivor och fotograferade jättejättenära och det var sååååååååååååå underbart!!! Så nu känner jag mig som när jag var till optikern och han avslutade med att sätta de progressiva glasen över mina vanliga glasögon och sa; “så här bra skulle du se om du hade progressiva”… och jag kunde läsa text skriven i 6 ppt. Mycket frustrerande och mitt habegär innebar den gången att, trots att samme optiker hävdade att jag skulle klara mig bra med mina “gamla” glasögon, (inhandlade ett år tidigare) i ett år till, beställde ett par nya på Favoptic, på nätet. Nu kan jag inte använda mina gamla, de nya ser jag så bra i, de gamla ser jag så bra ut i

Härom veckan köpte jag en ny kamera, en vanlig liten behändig sak med 8,2 megapixlar… kändes jättebra… men nu vill jag ju, ännu mera än tidigare, ha en större, roligare, mycket, mycket bättre… Åh… typiskt…

Jag är helt darrig av all gräsklippning, (som jag fortsatte med när Sinkadus åkt hem) och ute på bakgården ser det rätt kul ut… jag har vansinnigt mycket gullvivor där, så jag haver kryssat! Det ser egentligen inte klokt ut… det hade varit bra mycket klokare att låta bli över huvudtaget.

På framsidan ser det ut som en nyslagen höåker… så nu måste jag kratta och samla ihop flera lass till hönsen, igen… allt detta gjorde jag ju förra veckan innan Ordalaget skulle komma på besök. Det har växt sig lika toktjockt på en vecka… men hönsen blir lyckliga och värper ägg med nästan oranga gulor av allt det gröna.

In i duschen, sen ska jag göra intrång hos en fotograf… som kanske har Flox i en underbar färg i sin trädgård. Men jag får nöja mig med att fota med min lilla kamera… *snyft* (”Ja é så aaaaaaaaaavundsjuk, så jävla aaaaaaaaaavundsjuk….. )

kommer solen skina på mig, jo… det gör den… men det blåser svidiga vindar från norr så graderna på termometern, 15, hjälper inte mycket. På dagis berättade en “fröken” att det skulle bli 20-22 grader i helgen som kommer. Helgen som gick höll 17, men med lätta nordliga vindar.

Jag har inte mycket fart under sulorna idag, inte än i alla fall. Det är veckans enda hellediga dag och jag planerar att så lite sallad och rädisor. Jag planerar även att ta en traktor till vårt änge i Fardume och hämta lite sten till den “japanska” delen av trädgården. Samtidigt undrar jag hur mina Ginkoträd egentligen mår, det går sakta med bladknoppningen på dem. Mera tveksam på Varigatan än den “vanliga” Ginko Biloban. Tiden får väl utvisa det.

I flera trädgårdar har jag sett en ljuplilarosa blomma som påminner om den vilda Såpnejlikan som är mycket blekare i färgen, men som inte blommar än. Undrar så vad det är och går och samlar mod att smyga mig in på nån gård där sommargrannar annars härjar och sno en planta. De verkar växa hej vilt och om jag undersöker tomtgränser så tror jag faktiskt att jag nästan skulle kunna hitta en för mig “laglig” planta. Färgrika blommor gillar jag, och tidiga blommor allra mest. Eftersom jag helt klart är en “björnhona” som vaknar till liv om våren så går jag igång på allt som blommar tidigt, tidigt.

Jag har konstaterat att min lilla Tittilila är precis likadan. Hon är som en sommarregn den ungen, väldigt glad, busig, finurlig. Den läskigt jobbiga treårstrotsen som vi märkte av lite tidigare i våras verkar, mer eller mindre, bortblåst. Just nu har vi en vårfågel i vårt hus. Hon sjunger jämt, pratar ännu mera och plockar blommor och luras och skojar och ler, så även en luttrad morsa i sina bästa medelåldersår smälter alltför snabbt

Nu får jag bege mig ut innan solen drar någon annanstans.

men solen skiner, även om det är lite smådisigt.

Igår var vi på auktion, delar av familjen och jag köpte två korgstolar medan guben ropade in ett bord till mig, för den som är nyfiken så kan jag meddela att det går att se på Mobila bloggen.

Jag kan även meddela att Cellenrebellen har tagit ett rejält kliv från att ha varit storstadsbrud till bonnkälling. Henne träffade jag på auktionen och är det någonstans man träffas här på Gotland så är det på auktioner. Om man bortser från “supandet och slagsmålen” som färgade marknader och auktioner förr i världen så är det nog mycket viktiga sociala mötesplatser. Och det är riktigt kul, verkligen riktigt kul, även om det är som förra gången när det bara fanns maskiner, stora och små. Sen att auktionisten har det mest monotona röstläget jag någonsin stött på fascinerar mig. Han lever på det och jag ger mig tusan på att han här datorstyrd, nej, en datorröst är mera nyanserad än vad den här auktionisten är.

Nu är det frukost och sen trädgård. Jag känner mig inte väldigt “kuuk”, det är antagligen allergin som tar min röst och hals och gör mig trött som en nyklubbad … (tänkte skriva säl, men det känns osmakligt så jag låter bli, ni fattar, jag känner mig rätt nyklubbad helt enkelt!)

hörni, det funkade inte! Mineralvattnet alltså… Känner mig inte ens i närheten av prinsessa idag, och ärtan Znogge, den måste ha varit stor som någon av stenarna jag släpat hem på gården

Misstänker att jag är antingen otroligt allergisk eller så är jag på väg att bli sjuk… eller “kuuk”, som Tittilila säger, hon kan inte säga sj-ljud nämligen… det blir lite pinsamt ibland Hur som helst, fibrovärken sitter i knät, ryggen och så har jag “kuukt” ont i axeln… men det är självförvållat, jag stängde garageporten utan att flytta på mig. Guben ångrar nu att han inte satte upp varningsskyltarna som följde med porten, “Risk för klämskador”. (Och jag vill här påpeka att denna lilla olycka hände i förrgår, på dagen, när jag vimmelkantig av allt hårt arbete med gjutningen skulle stänga in bilen. INTE senare under samma dygn när jag kom hem från skogarna i grannsocknen!! Det trodde Guben nämligen!)

Idag har Guben deklarerat familjedag… det innebär att det är gårdsauktion på mellarsta Gotland, jag älskar auktioner, men hoppas ändå på att det finns något för oss tanter där också, sist var det inte det, och det fanns mycket få kvinnor där, och inte mer än en med läppstift. Jag måste lära mig att bli lite mindre fåfäng

Ordalaget med familj har varit hit på avskedsfika, (snyft!) och tror hon var lika trött som jag är idag. Tack och lov så är huvudet i det skick det ska vara och jag har inte alls mått dåligt, det är det där med sömnen, jag är för GAMMAL för att sitta och pimpla vin så sent på kvällarna Helt slut så snart någon timmes sömn faller bort. Sen att vakna med den mest vedervärdiga huvudvärk som man kan tänka sig redan vid fem och i princip tjurligga kvar till halv åtta i allafall, inte skönt!

Nu börjar huset rasa ihop till sitt “naturliga” tillstånd. Grusgångsgrus ligger på köksbordet eftersom Tittilila lagar mat med stenar. Merparten av leksakerna är utdragna på golvet i salen och även jag har börjat sprida mig på alla renstädade bord och bänkar igen… hopplöst fall

Fyra tvättar har jag ägnat mig åt idag i min kamp för att överhuvudtaget hålla mig vaken, men jag har också slumrat i soffan med Tittilila en stund och det var nog tur. Ordalaget hon känner mig nu… jag bävar lite för hennes nästa blogginlägg…(hon bloggar bara på kvällarna här då de har ett dyrt mobilt bredband med sig… därav hennes tystnad).

Ikväll Znogge ska jag pimpla bubbelvatten också, jag skulle inte ha nåt emot att känna mig som en prinsessa i morgon

Ordalaget ligger och sover i en stuga i grannsocknen… det är nu jag skulle kunna skriva ett avslöjande inlägg om gårdagens alla samtalsämnen men tyvärr har jag inte riktigt alla hjärnceller på plats och jag är rädd att några är förlorade för alltid.

Tog cykeln igår kväll genom skogen och överlämnade Tittilila i brödernas trygga händer. “Bara en stund” skulle jag stanna… jorå… allt är ju relativt. Vi började lite lugnt att diskutera Gotlands vackra väder och natur, övergick till halloumi och trädgård och våra olikheter vad gäller gröna växter. Sen flyttade vi in från gräsmattan in på glasverandan och det var väl där någonstans under småtimmarna som vi lärde känna varandra på allvar Jag har lovat att inte blogga om våra djupa (haha ) diskussioner men jag kan avslöja så mycket som att Ordalaget är ungefär lika normal som jag är…

Jag ramlade i säng vid två snåret och vaknade klockan fem med en huvudvärk som inte är av denna världen men det där ska jag bespara er… Betongbordet är gjutet, en kruka lika så och hade det varit på schemat idag hade det inte hänt, man kan inte ha betongkeps när man ska jobba så för nog för att det var roligt att gjuta så måste jag säga att det var väldigt jobbigt också. Dessutom får jag inte se resultatet förrän om en vecka men jag har en plan B klar… om det inte blir bra så lägger jag mosaik över hela skivan.

Som ni som läst Ordalagets blogg kanske räknat ut så har yngste sonen från fastlandet kommit på ett sällsynt besök hemma hos mamsen Han går just nu under benämningen “pestråttan” då han kom hem för att han har bältros. Vi har inte varit direkt eniga här hemma om huruvida det är självklart att han ska få komma hem. Jag, den ömma modern hävdade bestämt att han är min son, han måste få komma hem. Det enda som kan hända är att Tittilila får vattkoppor, om hon kommer i hudkontakt med någon sprucken blåsa på hans bröskorg. Det är föga troligt. Guben anser att han aaaaaaaaaaaldrig haft vattkoppor men väl bältros, vilket inte är möjligt och han ville inte ha en sån “pesthärd” i sitt hem. Sonen erbjuder honom nu ständigt en stooooor kram vilket nästan maken vägrar förstås. För att vara en så “stor stark karl” så är han orimligt rädd för sjukdomar. Och han blev sur på mig när jag sa att det bara är bra om Tittilila får vattkoppor nu när hon är så liten. Trots att jag pratat med flera “kunniga” inom området, (sjukvårdsrådgivningen bland annat) och läst allt som gått att läsa på internet så är han inte övertygad om att så är fallet.

Det är faktiskt synd om sonen, han har fruktansvärt ont.

Son nummer två och jag ska ut och gjuta betongbordsskiva nu, hoppas jag, om han kan slita sig från dataspelet. En annan dag ska vi bygga en hammock, vi har nämligen fått storhetsvansinne och känner oss överlägsna Timell och kompani sen vi lyckades snickra ihop gjutformen till bordsskivan som värsta proffsen. Vem har sagt att man inte kan göra något man bara sett på teve. Ingen av oss har snickrat och sågat förut, men med gubens välsorterade verkstad så var det ju en baggis Vi ska dessutom bygga säng till Tittilila Jojo, guben får nog räkna med lite svinn i brädstaplarna, vi är på G!

Sen ska jag träffa Ordalaget!

dagen har gått i ett flygande fläng. Ena stunden har jag tänkt; “nu slutar jag blogga” och nästa; “mera gäster till Märtagreta, va fint det blir!” Före tio i morse var här så städat det kan bli, jag är ingen stor anhängare av städning, det är liksom så svårt att hålla reda i ett stort stenhus där förvaring inte funnits med i planlösningen och huset är på väg att spricka av familjens alla pryttlar, mer eller mindre nödvändiga. Men det är i alla fall skönt när det är gjort, när man hunnit så mycket och en klar upprensning är synlig för i alla fall mitt öga.

Jag älskar att ha gäster, men har det väldigt sällan, i alla fall sen Tittilila kom till världen. Nu när jag blivit bloggare så kommer helt nya bekanta och tittar in i min röra. Jisses, det tar på den annars genomarbetade latmasken i mig. Laga mat, det är en baggis, det gillar jag, och bra brukar det bli, men herre gud, man kan ju inte bjuda på mat i ett veritabelt kaos!

Sicken tur sen att mina gäster var av sorten “fint folk” då de hade den goda smaken att komma sent! Klockan 18, när middagsgästerna var hitbjudna, låg svartpepparkorn som kaninskitar runt hela köksgolvet sen tvåan råkat sopa ner pepparkvarnen från köksbänken. Jag TROR han blev lite chockad över att jag inte fick ett utbrott, och min chock var ännu större när jag kände mig helt lugn, jag menar, vad gjorde det, köttet hade marinerats hela dagen och behövde säkert inte mera kryddor Han dammsugade upp dem och lovade ta hand om gästerna om de dök upp i röran. Nu hann vi både dammsuga upp och få någorlunda ordning på kaoset innan de kom. Jag meddelade dem min glädje över att de var “fint folk”, i tid, hade inte funkat jättebra idag. De fick ändå vänta på maten, och eftersom nästanmaken var sen in väntade vi lite till, under inmundigande av smördegspinnar med pesto och lite vin.

Ordalaget har fått möta familjen under helt okamoflerade former… på gott och på ont! Mina “rara” söner har givit henne en klar bild av hurdan Märtagreta är… och som vanligt har de skaffat sig bundsförvanter, sönerna, mot MIG, den ömma modern!!! Mycket har jag lärt mina barn, men att hålla på familjehemligheter, det missade jag, totalt!!! Jag tror mina söner gillar Ordalaget lika mycket som jag gör, jag ska dock dementera ett och annat med henne i morgon

Tittilila somnade när hon kom hem från dagis i fotöljen under brorsornas tevespelande, så när herr och fru Ordalaget kom var hon inte pigg och inte glad, men det gick över. För ovanlighetens skull fick hon vara uppe ikväll och kom i både andra, tredje och femte andningen innan hon nästan sa åt gästerna att dra hemåt till sitt. Sen somnade hon inte helt lätt, lite tjurig och lite omständig.

Ordalaget har jag känt i hundra år, och ändå inte… hon är mycket tuffare än vad jag föreställt mig och lika rolig som jag trott. Hon är alldeles, alldeles underbar och väldigt, väldigt go!

Gnatt, huset sover, endast häxan är vaken och elden släckt

eller, den var ju redan här men man hade förutspått att den skulle lämna ön redan i söndags. Nu verkar vi få njuta hela veckan och jag blir så glad för Ordalaget och hennes familjs skull som får se min ö från dess bästa sida. Idag har jag hittat den första fruktträdsblomman och det är det gula plommonträdet som brister ut i blom nu medan man står och tittar på.

Igår jobbade jag hela dagen, det var fullt ös, många härliga möten och det gick så underbart bra. Jag gick en hel massa eftersom bilen fick en genomgång på verkstaden medan jag jobbade i Visby. Även cykeln har fått sin vårservice i stan så igår hade jag två fordon i stan men fick använda apostlahästarna ändå. Det enda som var synd var att jag var så fullbokad så jag fick mer eller mindre springa genom innerstaden och det är tamej tusan nästan helgerån!

Idag har jag en telefonkund och en healing, sen drar jag till Ordalaget och umgås en stund innan det är dags att hämta Tittilila. Solen skiner, det är 15 grader varmt och lugna vindar, om det inte vore för värken så skulle allt vara underbart!

Ha en fin tisdag!

“Tänk vad man kan hitta på bloggen!” utbrast Ordalagets son, och det samma säger vi, Ordalaget och jag! Sonen blev väldigt förtjust i Tittilila, (som för övrigt har det namn sonen skulle ha haft om han hade varit en tjej. De är dessutom födda med tre dagars mellanrum och Tittilila skulle ha fötts den dagen, både enligt uträkningen och enligt barnmorskan, några dagar efter förlossningen. De skulle ha satt igång mig, då jag kom in den dagen men skickades hem igen. Man konstaterade efteråt att det var ett rätt oklokt beslut, då Tittilila var väldigt medtagen. De såg inte på ultraljudet att hon hade navelsträngen bakom nacken och det lär ha orsakat att hon fick för lite näring på slutet.) Ja, sen är ju Ordalagets son 8 år äldre, men ändå, han ägnade min lilla dotter all uppmärksamhet.

Jag och Ordalaget konstaterade att vad vi känt stämde, vi gillar varandra helt enkelt och även hennes ickebloggande karl var jättetrevlig. Nu ska vi bara introducera min ickebloggande karl också i gemenskapen, det löser sig på Valborg då de kommer hit och äter innan vi åser något Majbål i närområdet.

Efter kaffe på gården vid den stuga de hyrt tog vi bilarna ner till havet och får se… EN SÄL!!! De är nästan utrotade här och jag har alltid önskat att få se en, nu låg den bara där. “Titta en säl” ropade Ordalaget och jag blev så till mig så jag kunde inte ställa in kameran klokt så mina bilder blev de inget av. Hoppas Ordalagets man hade bättre kontroll, så jag kan få ett sen. Tant Märtagreta undervisade Ordalagets son lite om fossiler och han blev intresserad av detta. Ska ta dem till min speciella favoritstrand någon dag så ska han få se Sjöliljestjälkar också, eller så får han se min samling. Fast han såg det idag också, men de sitter fast i hällarna där ute vi var idag.

Återkommer med löpande rapporter under deras vecka här i grannskapet, vi lär ses många gånger till, men i morgon jobbar jag hela dagen, jag blir trött bara jag tänker på schemat i morgon. Första kunden klockan halvtio i stan, sen rundar jag av dagen med styrelsemöte på dagis. Hoppas på en god natts sömn, jag har sovit dåligt ett tag på grund av mycket värk. Inte kul alls.

Kram på er!

Den mörka kalven i förgrunden, han är klok han. Han hjälper sin bonnkälling att vårda Gunilla. De har fattat rejält tycke för varandra, och han sviker henne inte. Sällan träffat en så sällskaplig kalv, han står och råmar så sött efter henne när vi går ur hagen. Egon är adoptivson till en av våra kor som kastade för tidigt tidigare i vår. Han är av mjölkkoras och Angus, en köttdjursras. Söt så det är inte klokt.

“Vi bor verkligen i Paradiset” sa Gunilla idag, “det har jag insett sen jag träffade dig Märtagreta”, sa hon vidare. När vi mötte varandra, fastlänningen och gotlänningen, så fick hon se sitt landskap från en helt annan sida. Visst är det rätt otroligt, att man inte tar sig tid att upptäcka platsen där man är född, men väl dit man flyttar. Det är nog alltid så, att som ny i en trakt tar man reda på allt, som född på en plats, tar man allt för givet och ser ingenting. Synd, speciellt som man bor i Paradiset.

Gnatt!

Mötte en av pamparna i bygden nu när jag åkte hem från dagis. Ni vet väl att Socknen jag bor i är ett “inneställe”? Hit släpar sig bratsen under partyveckan i Visby och besöker trakten med kohagar och lyxrestaurang och hotell. I solglasögon som täcker alla påsar runt ögonen virrar de runt ungefär som Ozzy himself; “Shaaaaarooooon”. Det är det jag älskar med den här socknen, här kan allt hända. Det är det jag hatar med den här socknen, här kan allt hända!

Pampen hälsade glatt på mig en gång förra veckan, jag insåg genast att han såg fel, han hejar inte ens på mig när jag jobbar ute hos dem. Men… *ler fult här* han har köpt nån sån där jeepaktig bil, och han får sträcka sig från tårna för att nå över ratten Det kostar på att vara på topp, och jisses så löjligt det ser ut

Annars känner jag mig rätt snäll idag, fattig, (därav skadeglädjen) men snäll och lycklig. Det är redan över tio grader och ska väl bli lite svalare idag, men solen den skiner, tupparna gal av glädje över gräset jag slängde in hos dem igår, (ja, alldeles vanligt gräs, annat gräs misstänker jag det finns dem som odlar också här).

Jag ska hämta Gunilla och ta med henne på picnic i kohagen. Det är underbart därute vid det gamla torpet och kalvarna kan inte motstå att hälsa på oss.

Ha en fin fredag ni också, i morgon landar Ordalaget här på ön och … jag funderar på att smyga på dem i skogarna, jag är så nyfiken, nervös, förväntansfull och … jäkligt nyfiken! På söndag ska vi ses, och jag struntar i om hon är förkyld, men tyvärr kommer jag kanske inte krama henne då

Tant Tagg, Ordalaget är en annan bloggare, och du, alla växter jag fick verkar trivas och ha det bra. Höstanemonen som jag fick under högsommaren i fjol var inte borta, den vissnade ner direkt när jag planterade den, men den är på gång nu trots allt!

Här blommar mer och mer, en pion från Uttern kommer med röda skott, även vivan jag fick av henne i 40-årspresent. Nu blir jag snart 44 om några veckor och i morgon fyller MAMMA ÅR!!! Puss på mamma Önskar hon var här och fick njuta av vårens prakt, hos henne är det fortfarande nästan en meter snö, utom utmed husväggarna, usch och fy!

Ja, men, kram på er!

Det har varit helt otroligt vackert idag och jag har klippt och krattat ihop ett hölass, (okej, men hönsen fick mycket grönt att mumsa på).

Nu är jag rätt matt, men ändå vaken!

Jag fick hämta hit Gunilla som börjat avvänjningen av sina starka mediciner, och… ja, hon är abstinent. Jag har haft det på känn, att det inte skulle bli så bra med de doser hon fått, och med de våldsamt starka mediciner hon fått utskrivna för sin kramp och värk. Hon förstod, men med stor förvåning, själv genast vad det var som började ske igår kväll när timmarna mellan intagen skulle dras ut. “Kan det gå så fort?” Ja, det kan ju det. Så jag har vallat henne i kohagen, den (utan koskräck) som inte blir lugn av det, ja… då fattar inte jag. Hon blev verkligen det och när kalven Egon valde ut henne som “människofavorit” blev hon lycklig. Egon vrålade högt när vi började gå därifrån

Här kommer ett bildspel från trädgården och kohagen, njut och ha en skön kväll!

Klockan 8.30 var det 12 grader! Jag ska ut och klippa gräset och det lär ta några timmar, vi har ingen liten täppa. Shortsen ska dock letas fram, så här i avskildhet, och utan risk för att bli tagen för förargelseväckande beteende. Mina spiror har ingen sommartoutch precis… urk, men så småningom blir de fina, även de.

Jag är lite uppåt idag, 1,2 kilo ner sen i fredags, det får jag se som en framgång, och nu ska jag fan inte upp det igen, jag gungar upp och ner på vågen, har gjort hela våren, trodde jag skulle vara under 70 kilo när vi nått april, men det fattas två förhatliga kilon. Under våren har jag varit nere på 71,2 och studsat lika fort upp på 73,4. Detta trots att jag äter alla tre målen exemplariskt, och mellanmålen därtill. Jag äter GI-kost, har gjort i två och ett halvt år, mer eller mindre dogmatiskt. Nu har jag skrotat hårdbrödet också, för en tid, för att se om det är det som är problemet.

En matdag ser oftast ut som följer;

Frukost kl 9.00 3 ägg, stekta till omelett eller kokta någon gång ibland. Till det kan jag ta lite makrill, eller kaviar om jag äter kokta. Svamp, tomater.

Klockan 12.00 äter jag lunch och den består oftast av quornfärs som jag steker med röd eller grön curry och mosar i en halv banan. En rejäl portion vitkålssallad eller andra gröna grönsaker.

14.00 äter jag frukt, melon, banan eller fryst mango.

17.00 äter jag antingen kött, kyckling, omelett, bönbiffar eller quorn med grönsaker.

19.00-20.00 frukt och lite pumpakärnor, ett glas rött om jag känner för det (och om jag är vaken!)

Jag går aldrig omkring hungrig och eftersom jag lägger ner besticken mellan varje tugga och verkligen smakar maten så får jag i mig ganska små portioner. Innan jag lägger mig skriver jag upp allt jag ätit bara för att kolla var jag ligger kalorimässigt. Det varierar mellan 1200-1600 kalorier. Jag började skriva för någon vecka sen och tänkte fortsätta tills jag ska få träffa dietist.

Jag äter mycket sällan bröd, mjukt och potatis bara till lever faktiskt. Ibland äter jag bulgur, men det händer inte varje vecka. Jag undviker det av två anledningar, jag mår inte bra av det, mjölprodukter alltså, magen blir svullen och jag ser höggravid ut, högt upp i magen. Det räcker med en salt pinne så är det kört, lite eller mycket. Trots det brukade jag äta hårdbröd till frukost med makrill, gjort det nu en tid för det är ju så GOTT! Men, nu får det vara bra.

Jo, all mat lagar jag med kallpressad rapsolja, och jag snålar inte med det eftersom jag misstänker att jag får i mig lite för lite.

Jag borde gå ner, men kan efter några “prickfria” dagar ändå gå upp!

Nåja, skitsamma, jag får väl gifta mig i pyjamas men jag tycker ju att Ninnis klänning är så vacker så jag VILL ha den!!! Men ibland får man inte det man vill och det jag vill MERA är att gifta mig med min underbart knäppe bonde. Ni skulle baxna om ni hörde vår jargong, “du kan gå och plocka upp i salen så vi kan dammsuga”, (vi, sonen och jag) “naj, jag måste ut och fälla en bison så vi får mat på bordet”… Och året är… 2008!!!

Jäklar, nu är han igång med gräsklipparen och det får han inte!!! Det är mina steg på stegräknaren!!!

Många timmar i min trädgård, flera planerar jag i morgon. Vädret gör mig lycklig, solen väcker mig, Tittililas skratt håller mig vaken. Hon är underbar, denna lilla trotsunge, kvittrar som en lärka om våren. Jag hör fåglar och ser grönskan ta över mer och mer. Jag bor verkligen i Paradiset!

Gnatt!

Jag är idealist, vad är du?

Tittilila står med solglasögon på, blåbärssylt runt hela trynet, med en kinapinne som mick och rockar loss framför teven där Moraträsk-dvdn går varm

Konstaterar när nästanmaken kommer in med dagens äggskörd att jag ska;

1. Bjuda på pannkakor till middag, (jag lyckas aldrig pricka in pannkakor på torsdagar så varför börja nu, tisdagar smakar för övrigt pannkakor bäst, det är jag övertygad om!)

2. Bjuda Ordalaget på sockerkakor till kaffet när de dyker upp. Det är rena ketchupeffekten på mina höns… ingenting, ingenting och så full sprutt!

Jag haver städat, inför stadsbesöket Nej, det håller sig aldrig tills dess men ändå! Ja, jag får ju “finfrämmat” till veckan, men efter att ha konstaterat att jag jobbar hela måndagen och även halva tisdagen och i så fall inte skulle få träffa Ordalaget förrän tisdag eftermiddag bestämde JAG att jag drar till grannsocknen och håller picnic antingen på stranden eller i den gamla kvarnen (beroende på väder) på söndag. Herregud! jag är ju nyfiken!!! Inte kan jag ha människan i grannsocknen i hela tre dagar utan att hälsa på henne!!!

Nu ska jag duscha och göra mig bara lagom fräsch till läkarbesöket. Energin börjar ta slut så pigg lär jag i alla fall inte vara!

“Åh solen lyser även på liten stuga…” och jag njuter!

Idag har jag egentligen utmanat mig själv, städning i rödaste morgonrappet, innan krafterna sinar. Men utmaningen från Masarinmamman verkar mycket smidigare att börja dagen med.

TRE namn jag går under:

• Diktatormorsan (av de stora “barnen” i familjen)
• “Min gumma” (av Tittilila när vi ligger och gosar på kvällen, “och du är min gumma” säger jag.)
• Mamma (av alla fyra barnen till vardags, ungefär 378000 gånger per dag. Guben han kallar mig vid förnamn, och ibland “snyggingen”, så klart )

TRE saker som skrämmer mig:

• Allt ont som sker mot barn, främst. Våldet i vårt samhälle.
• Källare, även om jag blivit lite bättre.
• Råttor, möss, allt i det formatet som har en förkärlek för att dyka upp snabbt.

TRE saker jag har på mig:

• Två ringar och ett halsband
• Röd pyjamaströja med skottska hundar på, (som jag drömt att jag gick genom en flygplats i i natt och tröjan var ut och in.)
• Skotskrutiga pyjamasbrallor, pyjamas, det är favoritplagg det!

TRE sanningar:

• Jag skrattar högt och bullrigt, (här måste jag bara kopiera Masarinmamman rakt av, jag hör också till den “okvinnliga” varianten av garvare.)
• Jag gillar att vara jag, nästan jämt.
• Jag gillar INTE att planera (men gör det ständigt och med varierande resultat)

TRE saker jag verkligen vill ha:

• En lottvinst, (helt krasst, pengar skulle göra mig lyckligare,jag älskar att köpa presenter både till mina vänner och mig själv. Att inte kunna följa de impulserna och vända på pengarna, urk!)
• En semester, ensam, till solen, varmt hav och gärna delfiner i det. Semester med guben och dottern kommer på andra plats, först själv, tack!
• Lösare jord i trädgården så att jag enkelt kan sätta spaden i den när jag får omöbleringslust där ute, vilket händer ungefär varje dag denna årstid.

TRE personer jag utmanar:

Jag utmanar två bloggar som är ganska nya i mitt liv, Neny och Margareta, och en som jag känner väldans väl, Uttern bara för att

I övrigt så önskar jag er en fin tisdag, här stiger temperaturen och solen skiner UNDERBART!

Inte nog med att jag givit ordet zombie ett ansikte, datorn tänker långsammare än en också. Det är hög tid att inviga nya USB-minnet och sen rensa hela skiten, det är vad som krävs för ny vitalitet för datorn. Vilka åtgärder som krävs för mig, det visar sig kanske i morgon när jag ska till läkaren. Kanske är jag “bara” trött, men “bara” trött börjar gå mig på nerverna. Efter klockan 14 är det ingen mening att jag träffar folk, jag kan inte koncentrera mig på vad de säger. Efter klockan 16 är det rena rama koman som gäller. Klockan 19 är batterierna totalt slut.

Förmiddagarna är jag dock alldeles mig själv, pigg och vaken, med massa på schemat som känns hur lätt som helst… vem drar ur proppen undrar jag bara?

Men, solen, solen den lyser på mig, och värmen håller sig enligt temperaturen på cirka 12 och ute i trädgården är det sommarvärme då vi vid gynnsamma vindar bor väldigt skyddat från de Gotländska vindarna. Jag äter middagen ute i trädgården, och lunchen också om jag är hemma. DET är livskvalitet det!

Men nu, gott folk, efter en dag i stan och trevligt umgänge med äldste sonen i flera timmar, (vi hade riktigt trevligt, vi hinner liksom aldrig umgås, han och jag, men idag gjorde vi det, utan stress) i staden. Jag har lämnat cykeln på service, den som ingår när man köper en cykel, som jag aldrig utnyttjat. Jag fick cykeln i 40-års present och har nyttjat den mer än väl. Genom skog och mark har jag trampat på min coola rödsvarta mountainbike. Numera får jag ta det lite lugnare, med cykelkärran på och barnet i den. “Kolla mamma, va många fina blommor”, ropar hon hänfört. “Jag såg en FÄRIL, mamma!” eller, “jag hör fåglar mamma!” Hon blir naturfreak, det tror jag det, och oj vad hon ser och hör och älskar vad hennes sinnen tar in.

Är man stressad och glömmer allt det vackra, umgås med en två och ett halvtåring och ögon och öron öppnas för livet i naturen. Men “pinnlarna” är hon inte förtjust i, inte i “mackarna” heller, (Gotlands landskapsinsekt, Skinnriddarbagge, eller Körkmack som vi kallar dem. Stinker, är röda och vackra, äckliga småkryp som klasar sig på soliga väggar!)

Gud vad jag älskar mitt lilla barn, (och de stora) och gud vad jag älskar livet om våren… om jag inte vore så trött!!!

Gnatt!

Knappt jag varit inne på hela helgen, idag cirka tio minuters besök för att ta med lite mat ut till uteplatsen. Och om en vecka landar Ordalaget på ön och här är det jordgolv och allmän röra som gäller!!! Jag måste städa, försöka göra hemmet representabelt! Panik!!!

Jag har lite svårt att komma på rätt inställningar med kameran, inser nu att den är mycket bättre än den gamla var innan det blev saft i den.

Men ett bildspel av en massa trevande försök ska ni i alla fall få!

Det är sängdags, jag frågar Tittilila vilken sång vi ska sjunga… hon funderar…”vilken sång älskar du mest?” frågar jag… “Ja älska mamma mest!” säger det goa, nybadade kärleksbarnet Ack ja Dags för mys och sång!

men solen skiner och temperaturen stiger OCH jag köpte en ny kamera igår på nyöppnade Claes Olsson i Visby. Jag vill ju ha en systemkamera, men det har jag inte råd med så det fick bli en digital med 8.1 megapixel. Idag ska den få jobba, testas och lekas med.

Det var riktigt jobbigt men kul i stan. När man är så trött som jag är när halva dagen gått, knappt, håller man inte för en dag i stan. Nyopererade Gunilla, (knökfull på sin medicin) klarade sig nästan bättre än jag gjorde! Jag var så slut så jag inte kunde äta igår så det blev bara lunch och sen inget mera, ingen matlust alls. Men går vågen neråt? Nehej då…

Jag går ut och njuter av vädret, ni som kan, gör det samma!

om man fick vakna till solsken varje morgon… skulle nog dagarna ha ett annat driv redan från start liksom. När rullgardinerna åkte upp i morse var det ingen direkt inbjudande väderlek. Men… efter min healingkund klockan nio ska vi till stan (igen) då guben ska på nåt gubbdagis och kolla på en “stor jävla maskin” då han funderar på att köra lite på entreprenad åt andra bönder. Jag har en massa ärenden som jag inte kunde ta igår eftersom inga pengar fanns och idag får jag min halva pension och barnbidradet så det är hopp om livet… en stund

Gunilla ville med till stan och det får hon gärna, även om jag får gå långsamt och hålla koll på var hon är. Redan klockan tolv ska hon ta sina starka piller, tror jag, men kanske var det klockan två, men klockan sex i morse tog hon första dosen så… Nästa vecka ska hon trappa ner på giftet.

Men jag kan meddela att assistanskårens gruppchef har ringt, dock har Gunilla varit hos tandläkare och veterinär just då, (ja, inte samtidigt) och de har inte pratat.

Jag förstår att Gunilla vill in och kolla på byxor när hon i två veckor bara lämnat hemmet för läkarbesök och sjukgymnastik och apotek. Roligare än så kan man ha.

Nu måste jag ut och hugga lite tjärved, (fast jag hoppas jag slipper då yxskaftet är för jobbigt nu med händerna) och tända upp i behandlingsrummet. Det blev en tidig kund idag då vi ska iväg, jag har lite svårt att jobba så tidigt, det tar lite tid att smörja upp kroppen och hjärnan när man är värkkärring. Men allt går…

Ha en fin fredag och som vanligt så unnar jag någon av er solen istället när den nu så tydligt inte tänker vara här.

En bra dag Stadsresan gick bra även om det bara är att vänta ut kissandet för Tittilila. Allt verkar ändå normalt, hon är ju trots allt bara två och ett halvt, men blåsan är stor som på en fyraåring eftersom hon haft värsta ölblåsan. Nu går hon oftare på toaletten och så småningom kommer hon få till det och det att hon kissar på sig, ja, det tror hon är bara en fas. Vi håller tummarna att det så, och när hon pratar låter det helt rimligt. Jag är bara bortskämd med en unge som blev torr väldigt tidigt och som inte gått på toa mera än var 6-8 timme.

Haft en kund ikväll och när vi var klara frågade hon vad det kostade och jag sa 500 och hon vägrade!!! “Aldrig, du ska ha 1000, du anar inte vad energi jag får av dina healingar och dina rådgivningar”, sa hon och … ja, herre gud, jag har inte råd att säga nej “Du är fantastisk Märtagreta och du ställer alltid upp och ger mig alltid hopp och har alltid rätt” (and she went on and on and on… )

Vad skönt det är att få sådan uppskattning, hon har varit sporadisk kund i 13 år och numera är jag “nästansläkt” med henne, eftersom jag ska gifta mig med hennes A-kusin.

Nu är det Antikdeckarna, och ja, jag är vaken, heja mig!

Idag har jag haft fullt schema, utan att inse det i gryningen. Min kund och jag har hunnit med både Tarot och sen dreglade vi över vår gemensamma passion, gamla saker, mest sekelskiftesfotografier och flera tusen år gamla stenyxor. Vi skrattade åt vår fascination av dessa foton, satt och funderade över människorna som uppstassade stelt poserade framför kameran.

Sen hjälpte jag Gunilla med skjuts till sjukgymnastiken, vi ägnade några timmar åt vardagshandel och fika på Kupan och hittade även lite söta kläder till Tittilila. Gunilla är rejält drogad av alla mediciner, och jag får se till henne så hon kommer in genom rätt dörr och vet var hon ska. Vi skrattar åt eländet men inom mig gråter jag över att hon ska tvingas gå igenom detta. Luftfartsverkets gruppchef för assistans fick ett mail från mig i måndags där jag påtalade att Gunilla skulle säkerligen uppskatta ett personligt samtal med honom. Det har inte hänt och nu går jag och laddar upp ilska mot sådan nonchalans. Men som min positiva väninna sa, “han kan ju vara bortrest”… hon ger inte upp i första taget min Gunilla… och hon har förhoppningsvis rätt. Jag har i alla fall bett henne ringa försäkringsbolaget och kolla om hon har rättsskydd om hon måste gå vidare och skaffa egen advokat, det får bara inte rinna ut i sanden. Människor som själva ska upp på operation har ringt Gunilla och är oroliga för själva resandet från sjukhuset. Så ska det inte vara när man äntligen får möjlighet till förbättring.

Så, då blev det lite gnäll i alla fall

Nu är det dags att sova en stund, i morgon ska vi till uroterapeuten och diskutera allt detta kissande. Sen ska jag följa med svärmor till växthuset Linds… om det bara kunde sluta upp med dessa frostnätter så trädgårdsnördar som moi fick gå loss. Spaden… den får däremot nästanmaken hålla, nån fördel ska man ju ha som kvinna! (Här morrar jag missnöjt, men håller det för mig själv. Jag håller helst spaden själv så jag får det som jag vill!)

Gnatt!

Dom blir lite ställd när jag säger att jag inte vill gå till Dumdoktor 1 och inte heller till Dumdoktor 2. “Jag skulle vilja ha någon kvinnlig läkare” säger jag, då jag vet att de som funnits där varit bra. Men de är inte kvar på centralen. “Nähä”… Nu ska jag få komma till någon ny stjärna på tisdag och jag ska ladda för att få fram allt.

Suttit och läst om Sköldkörteln och det är verkligen som att läsa om mig själv, men det behöver ju inte vara det för det.

Nåja, nog med sjukprat, jag har ordnat mig en extra sköljning av tvätten, då det verkar ha regnat ordentligt i natt. Typiskt, mig och vädergudarna, att fixa det så. Kände på tvätten igår kväll och det var inte riktigt torrt. “En dag till så…” Jag ska aldrig tänka så! Jag ska ta in tvätten och torka på det sista inne, den tanken är direktkopplad till väderkontoret där uppe i det blå, eller grå.

Nu är det dags för frukost och sen ska jag sätta mig ute i mitt arbetsrum och jobba tills min ir-kund dyker upp. Hoppas solen flytt ön för att lysa över någon annan idag.

Kram på er!

Och ber med min myndigaste röst, (observera, ber och myndig röst i samma mening… eh… vad gör jag för fel? ) om att få möta vad som helst med läkarexamen utom dumdoktorn, “du-är-så-frisk-Märtagreta”-sägaren. Jag kan inte röra mina tummar utan att må illa av värken. Jag vet inte om nåt går att göra, men va fan, jag klarar ingenting nu och det har bara blivit värre och värre, även om vissa dagar är mera okej. Jag ska också be om ett sköldkörtelprov, det kan de väl kosta på mig om jag berättar om mina frysningar, huvudvärksdagar och komatröttheten?

I morgon ska jag också jobba, det ser jag fram emot. En kund som besökte mig förra veckan bokade genast ny tid. Hon kändes som en lång lost friend och det var bara två bokstäver som skiljde våra namn också, samma efternamn hade vi. Ibland känner jag så för kunder, de dundrar eller tassar rakt in i mitt hjärta utan att passera GÅ och det brukar visa sig vara rätt. Gunilla kom till mig som kund för 13 år sen på en workshop och jag fick hennes tår att vicka på sig för första gången på många år. Hon låg och fnittrade utan att kunna berätta varför och jag trodde hon hade svårt att slappna av. Sen ringde hon och berättade att tårna fortsatte så när hon stod hemma vid spisen. Hon bara garvade, var så lycklig över att kunna röra tårna. Redan då var det alltså på grund av ryggen som inte signalerna till tårna nådde fram.

Och tänk så många gånger hon stannat och pinkat när vi varit ute på våra strapatser. Jag har aldrig träffat nån som måste pinka så ofta. Nu har det slutat! Förkalkningarna kring just den disk de nu bytt ut har tryckt så att hon fått springa. Nu är hon normal

Men hon är geggig av medicinerna, som hon måste ta för inflammationen i ryggen och krampen. Nu när jag åker och hälsar på, (varje dag) så ringer jag först och kollar om hon är nykter nog att ta emot besök. Humorn är värk och eländes bästa medicin, men just nu garvar jag lagom, just nu skulle jag kunna lägga händerna på vedkubben Nä, förlåt, men ni fattar, DOM ÄR DUMMA!

Gnatt och hoppas solen skiner i morgon och värken är borta och humöret på topp, jag gillar mig bättre då

Korkskallen Märtagreta tog spaden och insåg kvickt att det inte skulle gå. Sen drog sonen och jag till Slite och där skulle jag öppna dörren till vårdcentralen och även det sket sig, som man säger på finsvenska. Tur att de har knappar så man kan fläska på en näve öppen så dörren öppnar sig själv! Jag har så ont, varför är det värre att ha ont i händerna än någon annanstans? Jag blir tokig när jag har ont i händerna. Nu sitter jag här med mina stela skydd och försöker skriva på tangentbordet och det går inte så bra heller. Nu är det officiellt SYND OM MIG!

Men… jag har sått lavendelfrön och placerat två miniväxthus i kylen ute i behandlingsrummet med stränga order på dörren att inte kylen får stängas av av mister Petnoga, (läs; nästanmaken) och att där pågår Lavendeltillverkning. Får se om de behagar gro. Det vore kul med en egenhändigt framodlad lavendelhäck att sticka näsan i när jag är värksur och gnällig. Sånt piggar upp.

Det är dags för dagis och hämtning. Jag sätter hundra spänn på att dottern vill plocka “bara en” blomma på väg ut mot bilen. Och av tusentals bellis plus några gula varianter är det MYCKET noga vilken blomma som ska plockas. Det går inte med den första bästa närmaste. Oh nej… det kan ta tio minuter att hitta rätt blomma! Hon älskar blommor lilla Tittilila, det ska bli spännande att se om vi kan ordna en rabatt hon och jag, det kan ju vara roligare att plocka än att gräva ner för henne.

Hej hopp från surkärringen!

Dimman låg tät över norra Gotland idag, det var svårt att köra till dagis genom dalen.

Nu skiner däremot solen genom en disblå himmel och temperaturen letar sig uppåt. Så varför är jag då inte pigg och nyter som jag annars blir när solen skiner?

Natten har varit tuff, dottern kissar i sängen fyra gånger! Urinprov är inlämnat men första stickan visade inget. För femtioelfte gången senaste veckorna har jag pratat med någon av alla sköterskorna på Barnmottagningen i Visby. Kanske “glömmer” hon ibland och kissar på sig, och hemma funkar ju pottgåendet rätt bra, men detta att hon kissar så infernaliskt ofta, det OROAR mig! Varför blir inte de oroade? Det är ju inte normalt, eller?

Jag ska gå ut och spontangräva en rabatt, tror jag. Måste sätta krafterna någonstans och inomhus sinar de känner jag. Får ju inte börja med rabatten mot garageväggen som är nästa projekt och orkar inte hämta stenar till de projekt som behöver flera. Mina händer är helt kassa! Jag fumlar när jag ska ta tag i dagstidningen! Tumgreppet har givit upp, på båda händerna och jag blir sur av sånt, riktigt gnällig och sur!

I de odlingar jag har är det trångt och jag måste lyfta ur lite plantor och sätta någon annanstans, så jag kan fylla jord innan alla växter kryper upp och flyttar själva.

Ska precisera skrotkärleken, det ska helst vara jordbruksrelaterat, vara tungt och rostigt, ha “rätt” patina… då går jag igång, jag är rädd att ni inte har mycket att komma med där, de flesta av er.

Framför allt är jag ute efter gamla traktorsitsar, för se, så fula de nya är!!!

då blommar Märtagretor upp! Jag har haft en intensiv dag med en massa “måsten”. Men jag har ändå hunnit tagit en cykeltur med hund och dotter och rensat upp i Gunillas rabatt och umgåtts och garvat och njutit av stundom 15-gradig värme och vindstilla.

Har dessutom hittat skrot hos Gunillas granne och svåger som jag troligen får lägga vantarna… ah, skrot, de é grejer de!

Ikväll klockan 21 tänder jag och många, många andra i vårt land ett ljus för Engla!

Vaknar förvånad, jag är ju PIGG! Vafalls? Upp med rullgardinen och ser en frostnupen åker, kollar temperaturen, +1. Himlen är inte riktigt vaken, solen har precis börjat sin bana upp men jag anar… SOLSKEN!?

Jag har vansinnigt ont i benet, ni vet, sendraget. Det har spridit sig, ja, inte sendraget men värken. Hela benet värker, ända upp mot höften. Jag hoppas det innebär att Gunilla har mindre ont, jag sa det igår, “om jag kunde skulle jag ta över din värk”… det har hänt förut. Det är rätt dumt, att göra så, men svårt att låta bli när man tycker mycket om någon.

Idag ska jag formulera ett klagomål rörande den säkerhetsvakt som bar sig så illa åt. Det minsta man kan hoppas är att hon får en anmärkning. Undrar vad hennes kollegor i andra ändan av bandet tänkte?

Ska även ringa barnmottagningen i Visby och rapportera helgens kisstider. Jo, sånt kul håller vi på med. Har anammat Ninnis passion för Excel och bokfört varje klockslag, varje centiliter och även vad hon ätit och druckit. I morse vaknade Tittilila lycklig över att hon inte kissat på sig. Det var ju inte riktigt sant, jag bäddar i flera lager med bebislakan på bredden och drar bara bort “olyckan” medan hon sover. Men jag förstår att det här är jättejobbigt för henne, hon har ju varit torr så länge och aldrig kissat på sig när hon sovit. Nästan inte när hon var spädbarn och hade blöjor, den var nästan alltid torr på morgonen. Vilket i sig inte är direkt normalt heller. När hon var i blöjåldern gick det 2-3 blöjor per dygn. Alltid när hon var torr i blöjan satte jag henne på pottan och från 3-4 månaders ålder blev hon van det. Det var aldrig min intention att få henne torr tidigt, det verkade bara så dumt att sätta på henne en torr blöja som jag visste att hon haft på sig i fyra timmar bara så hon skulle få kissa i den. Samma sak var det med pojkarna, de kissade på pottan tidigt och alla var blöjfria vid 2 1/2 års ålder. Hon är ju där nu, men hon fick sluta med blöjor för ett år sen på uroterapeutens inrådan, för att minska infektionsrisken. Det har gått otroligt bra och inga fler urinvägsinfektioner har hon haft. Men nu undrar jag vad som är fel, hon kissar på sig hela tiden och i lördags gick hon och kissade en gång i halvtimmen. Igår var det dock mera normalt, sju gånger. Lördags kom hon upp i 17 gånger! Det låter inte bra i mina öron.

På torsdag ska hon in på flödesmätning, men jag ska ringa terapeuten redan idag och höra vad hon tror. Det är två veckor sen vi lämnade ett urinprov och det var rent. Idag kan jag inte ta nåt prov på henne då det inte blir nåt egentligt morgonurin eftersom hon kissar flera gånger per natt.

Ja, sånt där ointressant från vardagen som jag önskar att jag slapp, men fram för allt så önskar jag för hennes skull att det blir bra, för hon blir olycklig av att inte klara av att gå på toaletten, som hon är van.

Ska cykla och hälsa på Gunilla idag också, hon fick ett “smärtlindringsschema” igår. Ett noggrant schema för hur hon ska ta sina mediciner, så hon inte blandar de antiinflammatoriska med de muskelavslappnande och så att hon är nykter mitt på dagen, (de muskelavslappnande däckar henne så hon får ligga och hålla i sig! “Och jag som hatar att åka karusell!” sa hon igår.) Humöret och hoppet var bättre igår efter besöket på akuten, läkare och personal där var väldigt noggranna och trevliga. Tänk så viktigt det är, hur vi blir bemötta, särskilt när vi är “nedsatta” av en eller annan anledning.

Jag känner mig så lugn när jag tänker på Engla nu, hon har fått ro nu när hon hittats.

Önskar er en god måndag!

Så har han erkänt. Jag har inte tvekat en sekund på att det var rätt man de tagit. Avslöjar här att mitt hemliga inlägg handlade om Engla. Och nej, jag tänker inte lägga ut det offentligt, inte ens ge lösen till flera. Det är för hemskt och jag kommer ta bort det helt snart. Vill bara ge dem jag givit lösen en möjlighet att läsa min sista kommentar där.

Det gör ont i mig att Englas mamma förlorat sitt barn. Grymmare än så kan aldrig livet bli. Vi som har barn vill inte ens tänka tanken.

God natt mina vänner!