Jag tror ju inte direkt på energier, eller, det gör jag ju, men jag menar; Jag skyller inte mitt dåliga humör en dag på att planeterna lever hallaballo någonstans, jag kan ha en dålig dag, that´s it.

Men nu, nu är jag benägen att tro att det är nån form av atmosfäriska störningar, mediala orosmoln, masshysteri.

Det KAN alltså vara så att jag och många med mig visst är inne i ett jobbigt ”kraftfält” eller så är det, det icke så klämkäcka vädret som suger positivismen ur oss. ELLER, dödshotet! Ja, vi kommer ju, alla, säkert dö eller bli allvarligt sjuka av två saker i det här landet den närmaste framtiden, antingen svininfluensan i sig, eller så vaccinet mot svininfluensan! Vem fan orkar vara glad, eller?

Igår var jag på en av de vackraste gårdar jag skådat och jag kan skryta med att ha kommit in i sanslöst, overkligt fina hem under mina år som medium. Men ändå, när jag kör genom ”grindhålet” till gården, nej, innan, flera kilometer innan, på den grusväg som ledde dit, mår jag illa, blir knockad av dålig energi. Sorgligt, ondskefullt, rena skräckfilmen trots de vackra husen och omnejden.

Jag var kallad dit, just därför, de nya ägarna kände sig inte riktigt välkomna i sitt hem…

Det gick jättebra, jag tror och hoppas jag lyckades hjälpa både de onda och de sorgsna och de som sett allt som pågått där under århundraden. Det var en helt annan energi när jag åkte, och jag kunde gå i alla hus utan att kastas bakåt av de olika tuffa energierna.

Sen åker jag vidare söderut på ön och tar en lunch i bilen, eftersom jag inte orkar träffa folk när jag jobbat så och njuter. Av tystnaden i bilen, av känslan att vara ensam… trygg, speciellt trygg med att jag ska till en kund jag känner väl och ”vet vad som komma skall”… trodde jag!

Halvvägs in i healingen bryter min kund ihop och samtalet efter är minst sagt omstörtande… vi pratar om döden, jag ser en människa som vill ge upp och som kommit till en massa insikt om sig själv som helt klart är tuff att bära. Hela tiden pågår ändå healingen, men det tar, för ovanlighetens skull, mycket kraft av mig att få tillbaka kunden till någon form av hopp och få personen i fråga att se med ödmjukhet på sig själv, på sina ”felval”. Vi tar farväl för den här gången, och jag känner att min kund mår bättre när jag går, ny tid redan på söndag… tätt, tätt, tycker jag… men envis är min kund med det.

Sen har jag några ”måsten” på Öster och DÄR kommer på något sätt spiken i kistan. Jag, som brukar vara pigg även efter många timmars arbete, blir helt lamslagen, energimässigt av att ett större antal ”utslagna” befinner sig inne i den varmare Gallerian, eller i anslutning till den. En kvinna, alldeles sned och rödmosig, gråter hysteriskt mellan dörrarna emedan en man försöker lugna henne. Han verkar vara nykter och kanske någon form av kontaktperson. Jag vill bara gå fram och krama om henne, men hon ser så rädd och ledsen ut. Det sitter en liten, liten man intryckt vid väggen och spelar dragspel vid andra ingången och alkisarna där skriker åt honom att ”hålla käften” och går till och med dit och ser hotande ut… Dragspelsmannen är utländsk, vet jag sen tidigare år, han ser inte alls rädd ut, och fortsätter spela, leende…
Inne i Gallerian är det rörigt, högljutt, stökigt… Jag glömmer allt, köper något att dricka och springer ut. Åker hem, och känner mig, än idag, helt skakad av att bli så påverkad av allt… Det är inte likt mig! Energi in, energi ut, inga konstigheter.

Idag ringde min kund och bokade av sin tid. bilen gick inte att få liv i. Vi bokade om till nästa torsdag, jag ska kolla genom mail, sen åker jag på gymmet, för första gången på två veckor… energi in!

Regnet smattrar mot bilrutan när jag kör mot Lärbro från dagis för att köpa kaffebönor. Rockmusik på radion, högt och jag ler, hela jag ler! Jag mår så himla bra idag! Även om jag ännu har lite ont i huvudet, låter liiite hes och har en fullspäckad vecka som inte lämnar många minuter fri, så mår jag underbart bra!

Det tror jag själv beror på de senaste två nätternas intensiva långfilmsdrömmande. Det är inte drömmarna i sig, TROR jag, då de varit minst sagt osedliga och fantasifulla…

Igår natt drog jag på en road trip med någon jag aldrig kommer dra på road trip med. Vi gick sen i fjällen, jag fick visa hela mitt vackra Jämtland för honom och han blev, naturligtvis, (det var ju min dröm) både bergtagen och betagen. Det underbara med mina drömmar är att oavsett om jag vaknar flera gånger så fortsätter jag bara drömma! Jag pausar, vaknar till, fortsätter sedan…

I natt har jag varit på en klassåterträff i Östersund… i korsningen Fältjägargränd-Kyrkgatan blev jag, snällt sagt, väldigt kelsjuk och det drabbade den absolut blygaste, snällaste killen i klassen… Oj, oj, och som inte det var nog så stod två kvinnliga klasskamrater och bråkade bredvid, den ena med klar fylletourettes…

Varför drömmer man sånt? Jag menar, jag är inte direkt den typen av kvinna som skulle flyga på oskyldiga män så, faktiskt och varför, varför stod det en stol i korsningen vid sjukhuset i Östersund, undrar jag?

Nä, allvarligt talat, jag gillar mina drömmar, och tar dem på någon sorts allvar, även om jag inte har några som helst ambitioner att hångla med någon gammal klasskamrat. Jag har gått med ett leende hela morgonen. Jag tror man ska stryka själva innehållet, se till känslan. Klart som tusan man är kelsjuk efter en hel höst av motgångar av olika slag! Klart jag är festsugen också! Livet utanför fönstret manar till full belysning inomhus hela dagarna och det är inte lätt att få energi av det! Därför skapar jag min energi inifrån, och utifrån (träning). Roliga drömmar tas tacksamt emot, och jag tror inte jag kommer rodna av skam nästa gång jag träffar den blyge klasskompisen, däremot kommer jag, som vanligt, få onda ögat av hans fru! Vi är nämligen goda vänner, har varit jämt och sånt kan ju inte vara på riktigt, mellan man och kvinna, eller hur?

Nu måste jag rusa ut i dagen, fullt upp, bland annat en fika med en katt!

Efter tre dagars intag av antibiotika mot ”lätt pip i bröstet” börjar jag känna mig piggare och av-och-på-nästäppa är det enda som nu kan sägas vara tecken på ohälsa.

Både igår och idag har jag tagit mig en liten halvsnabb promenad, idag med hantlar, små, i händerna. Jag längtar som en tok efter gymmet, efter träningen, efter tränaren och alla tränande! Efter lite överläggning dock, med mig själv och sen med maken, så har jag nu, nästan, bestämt mig för att vänta. Är jag inte klok så säg!?

Tittilila har sovit gott i natt, efter flera oroliga nätter. Det har givit mig möjligheten att sova gott också och drömma … ja, ”sött” vet jag inte… men en härlig dröm var det! En sån där jag stoppar in i hjärtat och ler åt i framtiden.

Jag känner mig glad över att ha veckan fulltecknad med jobb, för denna höst har gått hårt åt ekonomin. Jag meddelar, här och nu, att jag ska vara frisk resten av året och även nästa år. Inga löjliga influensor, skador eller annat ska hålla mig från arbete. Ett arbete som jag dessutom älskar! Idag mjukstartar jag med en kund, sen kör jag två om dagen för att efter en ledig lördag ha sex kunder på söndag! Äntligen måndag! Ny vecka, ny hälsa!

Det är, för mig, lite laddad, när nyheter om kvinnomisshandel bland kända personer fläskas upp i media. Till exempel blir jag inte förvånad över Andrea Whalgrens vittnesmål i rätten, där hon nekar till att ha blivit misshandlad. Jag menar inte att jag inte tror på att hon blivit misshandlad, det har hon alldeles säkert. Sen har det blivit Allmänt åtal och hon är ung och rädd och blir med all säkerhet regisserad av maken om vad och hur hon ska agera i rätten. Och hon gör det, för hon har inte kommit till den punkten när hon orkar bryta! Jag vet, jag hade aldrig vågat!

Nu i veckan är det ett annat kändisfall som cirkulerat i pressen. Där väljer åklagaren att lägga ner, kvinnan att inte vittna och det finns inga fysiska bevis. För att han bara hotat henne och ”inte krökt ett hår på hennes huvud”. Han säger också att han tar avstånd från allt våld, och det gör han säkert och tänker fysiskt våld. Men det finns många sätt att göra våld på!

Jag är faktiskt upprörd att åklagaren lägger ner så snabbt. Att bristen på fysiska bevis ska räcka, så lätt. För jag har provat båda typer av män, jag har levt med en man som inte drog för att smälla till mig, våldta eller bara slänga saker runt sig och slå sönder, särskilt då saker som han såg som ”mina”.

Sen har jag levt med en man som ”inte krökte ett hårstrå på mitt huvud” men som knäckte psykiskt, som hånade öppet, baktalade mig, fick mig att känna mig som den värsta människan i världen. Det fanns gånger jag önskade att han hade slagit, vid det laget hade det fått mig att gå till polisen, det vågade jag aldrig när jag var lika ung som Andrea Whalgren.

Det händer än idag att jag stöter på människor som av den exmannen fått höra häpnadsväckande saker om mig. Det gick rykten i byn att jag absolut inte kunde laga mat, ta hand om mina barn och att jag var frigid, alternativt sexgalning.

Att trycka ner en annan människa, att få en att känna sig rädd, betyder inte nödvändigtvis att det är kroppen de ger sig på! Det kan vara att få skit när man varit lite för länge på affären. Att bli bemött med ilska när man träffar vänner, även om det är ”ofrivilligt”, man kan möta dem på stan och maken är med. Att hånas för allt, på ett sätt helt utan hjärta. Att säga saker till andra, som gör partnern så oattraktiv att ha i sin bekantskap så de låter bli. Det var i alla fall mina exmakars intention, men blev tack och lov ofta en motsatt effekt av det hela.

Att jag blivit utsatt för något sådant är faktiskt svårt att förstå, även för mig och idag skulle jag inte leva med en sån man i många minuter. Men ibland kommer historien i fatt en. Jag kan se varför det som hände för nio veckor sedan hände. Någon gång måste man kanske ändå våga göra något åt saken… även om jag inte hade vågat det om det inte blivit allmänt åtal.

En fri människa blir så mycket mera, hon utvecklas och älskar plötsligt att tänka själv. Det värsta är nämligen inte om man blir fysiskt skadad, det är inte de krökta hårstråna som skadar mest. Det är de osynliga strypkopplen vi får på oss, på grund av en annan människas behov av total kontroll.

Dag 8 av sjukdomstillstånd och tyvärr, jag som känt mig skumt pigg under dagar av feber, andtäppa, muskelvärk och huvudvärk, känner mig idag sämre än igår. Det känns som i helgen igen, då jag hade feber och värk, men nu har jag fått ont i lungorna också. Det började, förstås på den misshandlade sidan, nu känns det även vid vänstra lungspetsen.

Jag får oftast problem med lungorna vid förkylningar, då förkylningar, influensor, med eller utan knorr, tenderar ta sig ner i bröstet illa kvickt för mig. Jag har astma sen 20-årsåldern, men räknas, tydligen, inte till riskgrupperna. Det är lite konstigt, även om jag förstår att det finns en hel massa som är känsligare än jag är.

Nej, idag är inte humöret på topp, det kan jag lova er och jag tycker, faktiskt, helt ärligt att jag kan vara värd lite hälsa nu efter en, rent ut sagt, för jävlig höst, hälsomässigt!

Ringde faktiskt sjukvårdsupplysningen idag. När till och med maken påpekar att jag ”låtar jävligare ida´än igår” gör jag nog det. Slemmet i bröstet är ordentligt tjock, huvudvärken, som jag visserligen börjar vänja mig med, är lika påträngande och näsan korkar igen så båda andningsvägarna likvideras på samma gång. Ja, det är bara att inse, det KAN vara Svininfluensan… kan det vara…

Så jag ringde, ”Oj!” sa sköterskan, när hon hörde min vackra stämma! Inte ens porrindustrin vill ha mig nu, så illa är det!

När vi pratat en stund, och jag fått lite föreskrifter, ”drick minst två och en halv liter vätska, helst varmt, helst också sött” frågade jag lite, generat så där, ”för inte kan det väl vara svininfluensan?”

”Jo, det tycker jag det är mycket troligt, till och med, att du har!” säger hon, rätt glatt så till och med jag började skratta, lite lätt, nervöst… men ändå lättad. För då har jag inte varit överförsiktig när jag slussar dottern ut och in från dagis utan att sätta in min fot på dagis. Och jag gör rätt som tvättar och spritar händerna innan jag skär upp mat och skalar apelsiner åt dottern. Trots att hon blivit vaccinerad så…

Så nu håller jag åter igen på att fixa häxbrygd, och den tänkte jag dela med er till er andra, som eventuellt får en rejäl förkylning slasch influensa eller till och med SVININFLUENSAN och inte blir jättesjuk, men jobbigt ändå.

Tag ett större antal, säg 6-7 apelsiner och pressa dem, häll upp juicen i mixer och hacka i en röd chili, (hel eller halv, beroende på hur ”tuff” du är), ta inte bort kärnorna inuti, in me´t bara! Hacka även i en stjälk selleri, 2-3 vitlöksklyftor, några rejäla bitar färsk ingefära och MIXA ihop allt till en, till synes, jättegod dryck.

Sen, koka te, slå upp en halv kopp te, slå på resten juice i koppen, blanda i honung. Varmt ska det vara, men inte för varmt så du dödar nyttigheterna i honungen. Drick, hela dagarna, så löser man slem i bröst och hals och näsa!

Det är starkt, men mycket godare än man kan föreställa sig. Jag kör med röda, kryddiga, teer också, eller bara varmvatten… det går ju lika bra med varmvatten för tesmaken kommer inte direkt till sin rätt.

Krya på er och lycka till från en trolig, möjlig smittad bondkärring! (och varför testar man inte mig? utan bara antecknar mitt födelsenummer, kan man undra, gör iaf jag!)

”Iiiingenting är omöjligt” sa hyperpositive Gunde Svan och väckte löje en gång i tiden.

Igårkväll, när jag kommit ur jeansen, gick barbent i kort tunika här inne i värmen, medan stormen ven ute i bäckmörkret, hittade Tittilila sin rosa ficklampa. Hon hörde så sin far komma med trakorn och ville ut och testa lampan…
”Men lilla gumman, det är kallt och mörkt” menade jag.
”Men mammaaaa! Vi klär på oss en massa kläder bara!”
”Din ficklampa är inte stark nog så vi hittar pappa där ute i mörkret,” försökte jag sen.
”Joho!!! OM vi går tillräckligt nära går det!”

Vad säger man? Vi gick inte ut, men jag kände mig imponerad över hennes förmåga att se möjligheterna till allt. Till skillnad mot vad hennes mor, också känd som, ”det kloka mediet Märtagreta” gjorde! Stolt blev jag också, även om nu allt rann ut i sanden av ett telefonsamtal och middagsintag.

Maken berättade om en vän som menade på att han, (vännen alltså) känt sig ”i sanning lycklig” två gånger i sitt liv. Båda gångerna var ute i naturen, mitt i natten, med en fullmåne i sin praktfulla glans ovanför sig. Eller framför sig, som man också kan få här på Gotland.

Alla vi som fött barn kanske skulle uttrycka sig så också, om när vi hållit vårt barn i famnen, den där allra första kontakten med livet. Det är lycka!

Men… igår var jag i stan, hos älskade rörmokaren, eller som ni andra kallar era rörmokare, gynekologen. Visby lasarett och kvinnokliniken ligger vid havet, precis vid havet. Igår fanns det inga parkeringar på ovansidan, där entrén är, sjukhuset. Efter en kvarts cirklande hit och dit i sällskap av andra bilburna patienter, gav jag, och en bil till upp och drog till parkeringen vid havet istället. Den man inte vågar parkera på mitt i kalla vintern då bilen kan förvandlas till en isstod på rätt få timmar med havet och vinden och fukten i fusion.

Ur den andra bilen klev en kvinna, argt, surt, utan en blick mot det stormfrustande havet, stegade hon, kraftfullt, upp mot sjukhusets ovansida. Jag vände mig mot havet, suckade lite över att jag skulle vara på KK om tio minuter, tog ett djuuuuuuuuuuupt andetag, ett kort på havet och gick upp.

Jag kände mig lycklig, över att vara där en stormig dag, vid havet. Över att jag tvingats parkera där och skulle få komma tillbaka dit om en stund.

Livet handlar inte om att sträva efter lyckan, utan att se den!

Igår fick jag en inbjudan till Spotify via en Twittervän… och nu sitter jag här och fullkomligt frossar i musik! Lyssnar till allt från nu och förr och sånt jag aldrig hört tidigare.

Hittat nya, för mig, bloggare och blivit ruskigt sugen på att sticka igen! Det har jag inte gjort sen pojkarna var små, mycket små!

Går också och suktar efter oljefärg och dukar… samma där, inte målat sen de stora barnen var små barn.

Jag förstår att det är förkylningstristessen som gripit tag i mig. Ingen träning och erkänn, det är bra mycket roligare att fundera över musik, handarbete och måleri än att notera dammtussarna som rockar loss till musiken!!!

Hon vaknade igår natt, igen och fick komma över till oss. Somnade om snabbt, med allt sitt guldlockiga hår utspritt över en av mina kuddar i månskenet som inte mörkläggningsgardinerna lyckades stänga ute. Jag låg och tittade på henne, på den lilla näsan, den pluttiga sovande munnen och håret! Håret som jag knappt fattar att hon fått, så vackert är det!

Tidigare under kvällen hade hon vägrat i sten att pappa läste sagan. ”Mamma är bäst” upprepade hon, varje gång med lika mycket eftertryck. Vi, som kamperat i förkylningströtthet sen i torsdags, ihop. Jag som gnällt och skällt och lugnat mig otaliga gånger under dessa fyra dygn. ”Jag är bäst”! Det är inte utan att man suckar när man är så… behövd! Jag älskar mitt barn, men fyraåringar tenderar hålla igång.

Hon är söt och glad, positiv och rättvis. Hon månar väldigt mycket om att man gör rätt och säger bra saker. Jag har plötsligt upptäckt, sen jag lärde henne att man inte ska svära, att det gör jag, alldeles för mycket! Har i princip bestämt mig, efter ett sms till Ninnibeth, att jag ska börja säga ”för bövelen” tills jag vänjer mig av med svordomar! Det är ”för bövelen” inte okej att svära i tid och otid!

Vi har systemet, helt ouppgjort, här i familjen; ”Good cop, bad cop’”… och alla som besökt vårt residens vet att det inte är jag som är den ”goda” när det gäller barnuppfostran. Detta resulterar till ungefär en miljon ”men mammaaaaa!” från Prinsessan Tittililas lilla mun.

Och hon tränar på att ge mig arga blicken och jag ser en lysande framtid på Dramaten för den lilla aktrisen.

Jag vill inte påstå att hon är trotsigare än andra barn, och framför allt så är hon trotsig i små, små portioner, men oftast riktat till mig; ”men mammaaaaa!” ljuder speciellt efter 18 då trötthetsfaktorn ökar trotsfaktorn med cirka 100 procent.

Varje kväll, samma visa… jag envisas med att hon verkligen ska lägga sig klockan sju, utan krångel, medan hon hävdar, lika envist, att hon absolut inte är trött, med ögon som börjar säcka ihop av sömnen…

Nu är vi där igen, återigen en kväll, där jag helt enkelt bara kliver av tåget och låter pappa dutta med tandborstningen och pyjamaspåtagningen. Vid sagan slipper jag sällan undan, för…”Mamma är Bäst!”

”Det är mycket nu!” sa Peter Dalle i något humorprogram för länge sen. Det ÄR mycket nu! Jag har ju blivit Twittrare, och helt ny värld har öppnats för mig, eller ett nytt fönster till världen, kanske man kan säga. Eller, nej, nya gardiner, modernare snitt…

Jag fyller 46 nästa år. När jag gick i högstadiet hade vi nog en rätt teknikintresserad mattelärare, för vi hade några datorer på skolan. När jag läser historiken kring datorerna låter det nästan inte troligt, men jag minns att vi fick programmera på den svarta skärmen för att skriva; ”Jag heter Märtagreta”. När jag 1984 väntar första barnet går jag första datorkursen och på den vägen är det.

Det KÄNNS som jag haft internet jämt, för vi hade det tidigt, men i vanliga hem har ju bara internet funnits sen mitten 90-talet. Jag gick många kurser hela 90-talet och från html och java script gick vägen till C++ och Java och jag trodde jag ville bli programmerare.
Nog för att databaser var rysligt kul, men till slut insåg jag ändå att visserligen hade jag huvud för kodning, men inte kropp och själ för det. I slutet av 90-talet gav jag mig själv internetförbud efter alla nätter vid ICQ-chatten.

Så i morgon, den 5 november, då firar jag tre år i bloggens värld! Jag som aldrig läst en blogg, som visste att en blogg var ”en dagbok på nätet” typ, började bara, på inrådan av en väninna. Inte visste jag att bloggen bar med sig kommentarer, faktiskt krävde engagemang, utöver själva skrivandet!

Idag är det ju självklart, och likväl som jag får dåligt samvete när jag aldrig hinner ringa mina vänner får jag dåligt samvete när jag inte skriver egna kommentarer, inte svarar på era, eller hinner blogga!

Nu är jag alltså också Twittrare, där man har 140 tecken på sig att ”make a statement”. Där man lätt skriver först och tänker sen och där jag redan funderat över vad det gör med mitt språk. Det blir en del svordomar, snabba, och därmed inte genomtänkta, reaktioner, på andras Twittrar. I Twittervärlden avhandlas allt ifrån kiss och bajs till partikongresser. Mycket mat, handlar det om, eller husdjur… eller… sex!

Jag får lite känslan av att vara på semester i storstan. När man råkar hamna i tunnelbanan när alla ska hem, eller till sina jobb. Precis innan avgångar, innan ”dörrarna stängs” och man vill, eller jag vill, backa för att släppa fram alla dem som är stressade. Som inte är på semester. I Twitterland är jag lite på semester och jag hör plingen från varje inlägg som kommer, men lagar ändå mat, bakar ändå muffins… som om jag levde nära tunnelbanan. Jag hör tågen komma och gå, men ska ju inte med, eller av, eller så…

Vad jag däremot undrat över ibland när jag sitter där och pratar, käftar, skojar med mediamänniskor, byråkrater och annat löst folk är; ”vad gör jag här?” Jag, som i min korta presentation i Twitterland skrivit; ”toktränande bonnkärring med oanade förmågor” när andra skrivit exempelvis; ”frilandsskribent, redaktör, It-chef, koordinator, musiker, skådespelare”… fast den som jag funderar på mest är de som skriver; ”arbetar med sociala media”.

Det gör jag också, hobbyarbetar! Jag surfar, bloggar, kommenterar och tar kontakt med människor via internet! Enligt Wikipedia är sociala media; ”Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll.” Kul jobb! Fast de kanske utvecklar sociala media, eller håller föredrag hela dagarna via alla möjliga kanaler som finns idag. Ta Google Wave, till exempel. Jag har haft en rejäl Google Wave-kris nyligen, när jag inte fick någon inbjudan till detta stora, häftiga… ”en sammanslagning av e-post, wiki, chat-program och system för projekthantering mm”… Under några dagar Twittrades det bara om Google Wave… och tant Märtagreta kände sig vääääääääldigt utanför tills hon insåg att det kanske räcker, just nu i alla fall, med vardag, livet, Facebook, (som jag tittar till men inte direkt slukar), Twitter och bloggen. Jag kanske inte behöver mera kontakter via sociala medier just nu? Kanske?

Var jag än är, vilken tid på dygnet som helst, kan jag, via min dator eller I-phone, gå ut på nätet, kolla min mail, skriva i min blogg, chatta med mina vänner, någonstans i världen är det alltid någons dag, när här är natt.

Jag kommer inte ihåg hur det var innan, hur det var när vi satt med långsamma modem, innan mobilerna fanns. Men, det känns faktiskt som det är just nu, som jag börjar få distansen! Jag lider inte av att inte koppla upp mig, jag kommer iväg på mina träningar och stannar lääänge på gymmet efteråt. Jag blir inte tokig om jag inte hinner blogga idag, i morgon, i övermorgon.

Det finns ju kvar, internet var ingen fluga!

Det är både skönt, och lite småläskigt, att kliva av världen, ynka sig över en förkylning, bara försöka hålla stången hela dagen med fyraårig kvitterunge i ständigt släptåg. Sen om man kollar de kanaler man har, ja, då inser man att oj, så avsides jag faktiskt bor.

På Twitter avhandlades, bland annat, (en hel del kan jag låta er vara ovetande om, vi är ju ett gäng ”snillen” där som spekulerar) bland annat morgon-TV. Jag ser aldrig på teve dagtid, har gjort, när jag var gift med ex-maken som var en ”-holic” vad gällde teves hela utbud. Igår morse sände någon av TV 4´s kanaler ett program som tog upp något om mord och plastikoperationer. Jag tror det var Kalla fakta. Det var visserligen en repris, men jag tänker ju direkt på alla barn som kliver upp själva och sätter på teven.

Jag vet, vi föräldrar ska ha koll, och om ni menar just den här föräldern, så har hon det. Till och med på reklam som kan vara skrämmande för mitt barn. Men sen vet jag när barnen hamnar i lite högre ålder, ja då går de själva och inte kan vi begära att alltid ha koll på tablåerna? Ta till exempel reklamen för någon ljudanläggning med ”kraft” som körs nu. En tuff kille sitter och matar sin hamster, (eller marsvin, vad vet jag) med ett mariekex… har du små barn vid teven bör du snabbt byta kanal, för det där lilla djuret visas i små sekvenser vara en ganska läskig varelse, eller… det är ju ljudanläggningen då, som åskådliggörs i gnagaren. (Jag hatar reklam, oftast!)

En annan sak som slog mig igår, och i morse, var att det där med Halloween, det slipper vi lantisar, tack och lov! Jag hoppas den trenden fortsätter hålla sig från vår del av världen och inte Tittilila kommer och vill ut och spela bus… Såna festplaner alla hade igår! Här sitter vi, inte bara för att jag är förkyld, utan också för att jag tror faktiskt inte folk här alls firar halloween.

Nåja, knappt varit utanför dörren, knappt sett på teve, (eftersom det faktiskt inte visas mycket kul på den!) Inte ens surfat genom dags- och kvällstidningar som jag brukar.

Ändå vet jag att det är fotboll i Göteborg ikväll och att ungefär alla poliser i södra Sverige befinner sig där. Att AIK klarar oavgjort ikväll… ja, där tog den ”kunskapen” slut!

Här är det mörkt, och vi har bakat rosa chokladmuffins, jag och Tittilila. Nu badar hon och jag ska göra en sallad till en, formmässigt, riktig katastrof till paj. Jag borde faktiskt hålla mig från köket, när jag är så här seg och trög och trött och förkyld och allmänt, väldigt tung i rumpan!

oj så sjuk jag är! Feber; hela 37,1 grader, då är jag lullig, då min ”normala” temperatur ligger på under 36 grader.

Jag känner mig som en gammal hösäck i bröstet och halsen svider och till min förtrytelse är jag hungrig, men vill inte ha något! Så jag pillar i mig en ostbit då och då…

Irriterad blir jag också att maken får utryckningar åt alla håll och kanter, JUST idag, när jag är så sjuuuuuuuuk! (att han alltid får det och att jag faktiskt åtminstone fattar att trasiga saker i grannlagård måste fixas, det är en annan sak. Jag är allt jag inte vill/brukar vara, idag!)

Åtminstone glad att jag fick nåt konstigt ryck igår och lagade alldeles för mycket mat så det räcker även till idag. Stå vid spisen nu, det orkar jag inte och främst, bör jag inte.

Jag blir så sur när jag är sjuk! Jag vill kunna röra mig, träna, orka med Tittilila när hon sjunger och ropar och kastar sig ut genom dörren iförd endast nattlinne, långkalsonger och stövlar för att hoppa i löven! Istället är jag just sur, vrålar; ”Men herregud! Inte kan du gå ut så där!” och dämpar henne i onödan. Man behöver inte skrika åt barn för att de ska fatta, det vet jag ju, men idag…

Jag var inte mycket piggare igår, men tog i alla fall en lång, snabb promenad i går morse… och insåg snart att det var lite dumt, eller på ren svenska, jävligt korkat! Det var sen förkylningen drog ner mot bröstkorgen. Jag vaknade lika tidigt i morse… tänkte en stund, ”vad kan en lugn morgonpromenad göra?”

”Ingenting!” är mitt självsäkra svar. Jag tror INTE det är farligt att gå ut när man är sjuk, om man orkar det! Vi har bara ett liiiitet problem, JAG kan inte gå lugnt! Jag kan inte överhuvudtaget röra mig i lugn takt! Om jag inte har ett gäng knäckta revben eller är döende i hög feber förstås. Men bara då!

Summa sumarum, och i min ständigt målmedvetna självpepp, ”jag är måhända dum, (och nu därför råförkyld) men … jag är snygg! eller… i alla fall inte ful! (makens åsikt, eller försök till komplimang!)
Host, väs och snörvel från en något negativ Ödrake!

I morse var det bara att konstatera att den såriga hals som kommit snabbt igår kväll inte tänkte ge sig iväg just idag… och sen vaknade Tittilila, pigg och glad men ”mamma, jag har så ont i halsen!” Så vi har en sjukdag. Jag har ont i huvudet och halsen, och ÄNDÅ känner jag mig retfullt pigg, har redan röjt och fixat en hel del.

Maken klappade mig på rumpan igår och undrade om vi skulle åka till stan någon dag och köpa en hårtrimmer… han saknade sin snygga frissa, (undertecknad)… ja, se där, nog var det en liiiiiiiiiiiten försiktig komplimang ändå?

I kväll var det Bonde söker fru, ett program jag helst inte ser, men som min romantiske make… *harkel*… verkar gilla. Bonden från Järvsö var i bild när jag kom ner från nattningen.

”Han är rätt kul den där!” säger maken, ”han säger rätt dråpliga saker…”
”Jaaa… det var bonde han var va?” säger jag, och räcker ut tungan mot min käre make, går och kokar te och plockar fram kvällens höjdpunkt för dagen, EN STOR POMELO, (älskar!) innan jag sätter mig hos honom i soffan.

”Fast, du behöver inte oroa dig för det där med komplimanger” säger jag, och delar målmedvetet frukten som sitter ihop i sina klyfter som berget. ”Det finns andra som tycker jag är snygg sörrö.. och säger det också!.”

”Ja, men det förstår jag, man kan ju inte säga att du är ful…det kan man ju absolut inte påstå…”

Sen tittade vi på de rätt romantiskt bortkomna bönderna på teve, och jag ska nog inte kräva att han inte ser det, för där har vi ju lite kurs liksom. Han SER och HÖR när andra är lite som han är, känslomässigt tafatta.

Nog för att den här bonden träffat en fru, men kanske finns det mera anledning att i framtiden sända, ”Hur bonde behåller fru!” för det är ett väldigt märkligt släkte, de är INTE dumma, de har bara huvudet fullt av väderprognoser, maskinservice, djurhållning och allehanda såkalendrar. Det där hemmavid, det ska liksom bara fungera, och det vet ju vi vanliga dödliga att det inte alltid gör!

I min, åtminstone mentala, serie, ”Om huru man får sig en komplimang från gubben” och ”ÄR gräset grönare på andra sidan?” Kommer vi nu, osökt… nej, irriterande nog, till dagens incident!

I morse vaknade jag före sju, ute regnade det faktiskt inte men det var inte främsta anledningen till att jag drog på mig träningskläder och drog på en joggingtur. Nej, främst berodde det på att jag återigen spenderat en natt med mitt lår som håller på att sprängas varje natt! Att kliva upp, gå igång är ljuvligt i jämförelse med all form av vila! Har precis spenderat en stund i soffan med Tittilila och låret skriker efter bara några minuter; ”Upp och rör på dig kvinna!”

Det var underbart att komma ut, det tyckte både jag och hunden, (hon har nog längtat). Hemma slängde jag mig, ja, rätt varsamt, in i duschen och medan jag fick ner puls och bort svett där kom nyvaken Tittililia ner och såg på mig som om jag var FÖRRÄDAREN nummer ETT! Att jag inte var uppe i sängen när hon vaknade! Huga!

Jag frågade om pappa också var vaken, men eftersom vi inte, tillfälligtvis var ”on speaking terms” fick jag inget svar av prinsessan… Han kom dock ner när jag hunnit snygga till mig, klätt mig så där lagom lite och såg mig i spegeln, ungefär som Fozzie i Sista natten med gänget, jag var nöjd! Går ut och möter honom i behå och trosor och ställer mig mitt framför honom och säger; ”Hörrö du, du har en jävla snygg fru du!”

Och vad gör/säger (ursäkta) fanskapet? Jo, han ler, vääääääääääääldigt försmädligt, och säger; ”jaså?” Jag morrar snabbt och stackars Tittilila kommer tassande och frågar mig vad det är… fast hon såg snart att det glittrade i hennes föräldrars ögon, trots krigsdammet som låg tätt i köket.

Sen kom han ju på då… att ”det är ju klart att du är snygg”…

Nåja, jag har jobbat hårt på hans sociala kompetens (främst i äktenskapet, men ni ska veta, ni som träffat honom, att han var ungefär lika social som … jäklar, jag kommer inte på vad men han var tyst, han hade humor, det hade han, men den satt hårt åt… Han var inte vad någon med bästa vilja skulle kalla social person, INNAN han träffade mig, eller rättare sagt, innan jag satte klorna i honom!) i tio år nu och då vi närstående och grannar sett en enorm utveckling så finns det skäl att tro att när han närmar sig 60, (som tränarn passerat) kan han väl vara en hejare på att ge sin hustru komplimanger och om inte, ja, då får jag väl berätta för honom, ”hörrö!”

Nu är det nattning och tyvärr har jag en hals som pratar nåt om begynnande förkylning och är trött som bara den, men men, vändande förkylningar har jag ju stött på förut så jag hoppas detta också är en sån!

(Kan man skicka sina män på uppfostringsanstalt? Komplimanger har nog inte förekommit i hans föräldrarhem, för gud förbjude att man framhäver sina nära och kära där! Tänk så olika det kan vara….)