Jo, ni läste rätt! Och känsliga läsare ska nog byta blogg nu för här kommer ett typexempel på den jargong som gäller i mitt hem, vuxna emellan, ska jag kanske tillägga.
I går morse, sjuk och eländig, (snyft) sa jag till nästanmaken, lite surt, när han skulle diska upp sin tallrik efter frukost, “flytta på dig, jag kan lika gärna ta det där eftersom jag inte diskat upp efter vår gemensamma middag igårkväll”. (tonen var kanske något spydig… ) “Ja, jag undrade vad som hänt, du har väl inte gått och fått en snopp?” “Nä, men jag funderar skarpt på det!” säger jag, och blir inte framsläppt till diskbänken, guben ställer sig och diskar, martyren lunkar ut i solen, hes som värsta häxan
Under dagen åkte vi, hela familjen och hämtade skönheten! Ja, den urgamla, antika slåtterkrossen som delvis ska fungera som underrede till mitt betongbord. Med traktor och vagn, och i vagnen inredde vi en liten skön sitthörna, så jag, sonen och dottern kunde åka. (Jag ska erkänna att jag inte mådde så vidare bra, och jag hävdade att jag ville ta bilen men karlslokarna i huset röstade ner mig och svag och sjuk som jag är så klättrade jag upp, tog även med hunden, i koppel. Jag skulle vilja se dem ut på såna äventyr sjuka!)
Hemma tog sonen och nästanmaken posto i stora garaget på andra gården och skred till verket, diverse skrot skulle skäras loss från hjulen. Sen skulle de svetsa på förankring, både nertill och upptill, så bordet inte kan rulla, (men det fattar ni) och jag la mig inte i alls, vilket var en miss, kan man säga. Vi hade först diskuterat var bordet skulle vara och nästanmaken och sonen ordade lite om alla plattor som måste bort och jag klämde i med att “om vi tar bort stenarna så kan vi ju i alla fall lägga tillbaka dem sen eftersom hjulen ska grävas ner så djupt”… herrarna Einstein tittade upp på mig och sonen höll med, det var ju skitsmart, medan nästan maken kläckte ur sig att jag var ovanligt smart för att vara kvinna! Sen kom han på en annan lösning, (konstigt, jag har glömt vad
) och jag gav tillbaka med att “för att vara karl så är du inte så pjåkig du heller!”
På kvällen hade jag sån tur att Tittilila somnade snabbt så jag gick ut och skulle se på när herrarna i min hage skulle montera ihop dessa fruktansvärt tunga saker, (det här bordet väger bara skivan 150 kilo och hjulen är inte smidiga saker heller) Först visade det sig att jag hade grävt fel, (men jag hävdar fortfarande att jag inte hade det för de hade svetsat järnen på hjulen, (som skivan skulle vila mot) så jäkla snett så det blev rejält “tå-in” när de stod på plats, ja men! så kan vi ju inte ha det.) Ett problem var att vi var för få, och dessutom en kvinna, (troligen) och hjulen stod helt lösa i hålen samtidigt som en tung skiva skulle riktas in i hålen på stagen. Operation förankring (tillfällig) av hjulen började, sonen höll i skivan på pirran och jag höll i hjulen. “Men… hallå, kan du lyssna på mig?” försökte jag, MÅNGA gånger, medan maken skruvade och skulle fixa ihop en ställning mellan hjulen… “hallå, kan du slänga hit den där?” försökte jag, ungefär tio gånger med min “ljuva” stämma och jag funderade ett tag om jag kanske förlorat rösten totalt eftersom ingen verkade höra. Ja, sonen kunde ju inte gärna släppa skivan, men … nä, där satt jag i limbo och tänkte (en stund) att han får väl hållas, trots att jag såg tydligt att det var rätt lönlöst och helt korkat. “Men för helvete, ge mig den där pinnen som står mot solstolen så får jag åtminstone visa hur jag tänker… !” och till slut så lyckades jag få (lite) gehör för min idé… “Är du säker på att du inte har fått snopp?” frågar min käre bonde när min lösning visade sig vara klockrent fungerande.
Sen skulle vi då lägga på skivan, styra in den i bultarna som vi gjutit in, (alldeles för korta hävdade jag redan när jag ombads plocka fram dem) och ena sidan gick ju bra… men… när bultarna gick igenom järnen så visade det sig att… de var för korta, ingen mutter i världen skulle gå att fästa där. Efter mera grävande, (då de hävdade att jag mätt fel och inte fått groparna med det avstånd som bultarna satt), försökte jag krypandes på knä förklara för karlarna som satt i varsin solstol och “höll” ihop konstruktionen, att det inte var fel på groparnas position utan på hjulställningarna, att de hamnade för snett i förhållande till järnen som de svetsat och så frågade jag varför de inte satt någon stag mellan hjulen. Guben såg lite fundersam ut, “jaaaa, det skulle man nog ha… “
Vi gav upp, det var ju helt klart att det inte skulle fungera med vingliga stora järnhjul som stod kobent under en 150 kilo tung betongskiva. Vi bestämde att vi dels ska gjuta fast dem i botten och att de måste räta upp järnen. Vid det här laget kalasade myggen hej vilt på mig och guben, sonen är inte så god, tydligen.
När jag kom in diskade jag! Jag är ju kvinna! Medan jag diskade stod jag och funderade på ett stabilare underrede, hur vi skulle lösa det och kom fram till en lösning, med de tjocka järnen som inte bultarna når mer än precis igenom, så när guben kom ur duschen drog jag min idé. Han log, så där irriterande som han vet att jag blir galen av och sa, “jag tänkte det själv, att vi måste nog göra så”… lätt att säga nu! “ÄR du säker på att du inte har fått en snopp?” frågar han igen och jag svarar, “nä, för då hade jag legat däckad och skrikit på vatten med den här förkylning” och… han höll med
Nu är min vackra uteplats uppgrävd, ett kaos råder som gör mig lätt hysterisk och jag bävar för att folk ska “ringa in” guben till alla granngårdar så han inte får tid med svetsningen. Jag vill verkligen ha bordet på plats, inte sen, NU!!!